Så växte den svenska förskolemodellen fram

Birgitta Hammarström-Lewenhagen har undersökt hur det offentliga samtalet om förskolan har sett ut mellan åren 1968 och 1998. Hennes avhandling är en berättelse om den svenska förskolemodellens framväxt som kan skapa förståelse för de förskolefrågor som diskuteras idag.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är socionom från början men har arbetat med förskolefrågor sedan slutet av 1970-talet. Då har jag fascinerats av förskolans familjepolitiska, socialpolitiska och utbildningspolitiska uppdrag, men också förskollärarnas kamp för ett pedagogiskt erkännande. Dessutom var jag intresserad av förskolans historia och den svenska förskolemodellens framväxt. Vilka var aktörerna? Hur gick det till? Vilket motstånd fanns?

Vad handlar avhandlingen om?

– Framväxten av den svenska förskolemodellen och kampen om dess innehåll och organisering mellan åren 1968 och 1998. Jag har beskrivit och analyserat det offentliga samtalet, dels i tidningen Förskolan, dels på statlig nivå i utredningar, propositioner och pedagogiska styrdokument. Det är en textanalytisk och nutidshistorisk studie där jag analyserar olika aktörers ståndpunkter och avsikter, från Barnstugeutredningen 1968 till 1998 då förskolan fick sin första läroplan och integrerades i utbildningssystemet.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Avhandling kan ses en berättelse vilket i sig är ett resultat, en läroplanshistorisk studie som hjälper oss att förstå hur dagens förskola ser ut. Som socionom, pedagog och lärarutbildare har jag alltid sett förskolefrågor i relation till olika samhällsfrågor och ville försöka synliggöra talet om förskolans framväxt i ett samhällsperspektiv. Jag har periodiserat materialet i fyra kronologiska perioder med centrala mönster, som synliggör förskjutningar i synen på modellen.

– Ett resultat är att det har varit en väldigt medveten socialdemokratisk satsning mot att verkligen bygga ut den svenska förskolan till full behovstäckning med hög kvalitet. Redan från slutet av 1960-talet framträdde linjen att man ville knyta ihop förskolan med skolan på sikt. På 60-talet handlade skolpolitiken om att bygga ut enhetsskolan utifrån tron på en gemensam plattform för alla barn. Olof Palme talade 1968 när han var utbildningsminister om förskolan som ”första stadiet i en demokratisk skola”. Göran Persson ville som skolminister och senare statsminister också närma förskolan och skolan till varandra.

– Samtidigt behövdes daghemsplatser för att föräldrar skulle ha möjlighet att arbeta, nära kopplat till jämställdhetsfrågan och att det skulle vara en pedagogisk verksamhet, vilket bland annat LO:s kvinnoråd kämpade för. Grundbulten i den svenska förskolemodellen är den dubbla funktionen: omsorg, fostran och lärande ses som en helhet och föräldrar ska kunna kombinera förvärvsarbete med föräldraskap samtidigt som deras barn får en pedagogisk verksamhet.

Vad överraskade dig?

– På ett sätt har det överraskat mig att man har talat om förskolans form mer än innehållet. En annan sak som överraskade var förskjutningen från att man under det första utvecklingsskedet mellan 1968 och 1974 diskuterade olika sätt att se på undervisning inom förskoletraditionen medan man i senare utvecklingsskeden såg förskoletraditionen som enhetlig och istället lät skolan stå som motpol.

Vem har nytta av dina resultat?

– Den ger en större förståelse för förskolan ur ett samhällsperspektiv. Den bidrar också till förskollärarnas kunskap om sin egen historia. Det tror jag att man kan han nytta av för att förstå och utveckla sitt yrke idag.

Annelie Drewsen