Den unika möjligheten – en studie av den svenska förskolemodellen 1968-1998

Den unika möjligheten – en studie av den svenska förskolemodellen 1968-1998

I denna nutidshistoriska avhandling i förskoledaktik beskrivs och analyseras diskussionen om den svenska förskolemodellens formande och hur ett s.k. educarekoncept framförhandlas. Studien baseras på textanalys av dels statliga texter som utredningar, utredningsdirektiv, propositioner och styrdokument för förskolan, dels tidskriften Förskolan under hela perioden 1968 -1998 samt en debatt om förskolemodellen i Dagens Nyheter 1986. Modellen har beskrivits som en hörnsten i familjepolitiken samtidigt som dess utbildningspolitiska funktion har framhållits. Förskolemodellen är konstruerad så att föräldrar ska kunna förena förvärvsarbete med föräldraskap samtidigt som barnen ska få del av en pedagogisk verksamhet av hög kvalitet med leken som grund. Forskningsintresset har växt fram ur en förundran över transformeringen av bilden av daghem som en föga utbyggd social tillsynsinstitution betraktad som något nödvändigt ont till en väl utbyggd förskola och en av välfärdsstatens mest uppskattade institutioner, omtalad och hyllad som unik förebild för barnomsorgens utveckling i Europa på 2000-talet. Studiens startår är det år då barnstugeutredningen tillsattes och sträcker sig till och med 1998, då förskolans överflyttning från social sektor till utbildningssektorn fullbordas och en läroplan för förskolan beslutas och träder i kraft (Lpfö 98). Enligt barnstugeutredningens direktiv fanns 1960 endast 10300 daghemsplatser i hela landet. Enligt Skolverkets officiella statistik från 2012 har 83 % av alla barn i Sverige plats i förskola (95 % av alla 3-5 åringar). I en regeringsrapport till OECD beskrivs barnstugeutredningen vara startpunkt för förskolan expansion som högprioriterades under 1900-talets sista tre decennier. Det integrerade perspektivet på education and care i 1998 års läroplan (Lpfö 98) framhålls som en direkt fortsättning på barnstugeutredningens grund. I läroplanen sägs att förskolans verksamhet skall ”präglas av en pedagogik där omvårdnad, omsorg, fostran och lärande bildar en helhet”. Denna formulering, som även finns kvar efter revideringen av läroplanen på 2000-talet utgör en central huvudfråga i avhandlingen tillsammans med frågor om barnstugeutredningens bärande tankar med förslag till revidering av förskolepedagogiken och ett pedagogiskt program för den framtida förskolan. Studiens övriga frågeställningar rör vilka aktörer, ståndpunkter och diskursiva teman som dominerar under olika skeden samt förskolans institutionella identitet i relation till socialtjänsten, familjen och skolan. Avhandlingen är indelad i sex delar. Del 2-5 utgör studiens resultat- och analysdelar, strukturerade i samhället, socialtjänsten, familjen och skolan med frilagda teman och identifierade centrala frågeställningar för respektive relation till förskolemodellens formande. Jämlikhet, jämställdhet, valfrihet, normalisering och demokratisering framträder som samhällsdiskurser med stora förväntningar på vad en utbyggd och utvecklad framtida förskola kan bidra till vad gäller förnyelse och förändring. Fyra kronologiska utvecklingsskeden har kategoriserats i analysen och nyttjas som strukturerande princip i framställningen: 1. Uppmarsch och förnyelse 1968-1974 2. Uppbyggnad och förvirring 1975-1982 3. Uppluckring och försvar 1983-1990 4. Uppskattning och förskolning 1991-1998 Spänningsförhållanden om en sammanhållen integrerad förskola kontra alternativa förskolemodeller och andra familjepolitiska insatser, tillsyn och pedagogik, vidgat och snävare undervisningsbegrepp, statlig och professionell styrning, samhällsansvar och föräldraansvar beskrivs och analyseras inom dessa utvecklingsskeden liksom olika aktörer och aktörsgruppers positioneringar och förflyttningar. Förskollärarprofessionens kamp för en pedagogisk legitimitet och förskolans identitet som självständig institution innehåller i huvudsak krav på ökad statlig styrning angående kvalitet, behörighet, nationella mål och förändrat huvudmannaskap. En distansering från socialvården markeras som nödvändig för att kunna rädda förskolans pedagogiska identitet och den sammanhållna förskolemodellen. Skolan ses emellertid också som riskfyllt för daghemmens identitet som förskola. Risk för skolifiering, men även vad som kan kallas socialtjänstifiering och familjefiering framträder. Ett politiskt stöd för utbyggnad av modellen och den s.k. förskoletraditionens fria arbetsformer med lek och utforskande utan kursplaner och individuella prestationsbedömningar är dominerande under den studerade tidsperioden med en retorik att förskolan ”inte ska bli skola”. Samtidigt med att den s.k. förskolepedagogiska särarten ska värnas ställs dock under samtliga utvecklingsskeden krav på att pedagogiken måste stärkas när det gäller barns lärande och begreppsutveckling. Förskolan som del i utbildningssystemet visar sig vara en medveten socialdemokratisk politik under hela den studerade tidsperioden med tillräcklig utbyggnad och förstärkt pedagogik som förutsättning. Skolstartsfrågan visar på viss oenighet inom partiet utifrån tal om rättviseaspekter och jämlikhet. I kapitlet Kampen om sexåringarna återfinns flertalet av de frilagda diskursiva temata och motsättningar och resulterar i en kompromiss, den s.k. förskoleklassen som frivillig skolform inom det obligatoriska skolsystemet och dess läroplan.

The Unique Possibility – A Study of the Swedish Preschool-Model 1968-1998