Så fungerar kommunikation i virtuella miljöer

Giulia Messina Dahlberg har undersökt hur kommunikation fungerar på en distansutbildning med studenter som läser en språkkurs för nybörjare. Hon konstaterar att det är viktigt med en tydlig organisation av tid och rum när allt sker via verbala uttryck.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har jobbat som språklärare i italienska och engelska på gymnasiet sedan 2002, och sedan 2004 arbetar jag som adjunkt i italienska på universitetet. Vi började utveckla kurser online eftersom det var svårt att rekrytera studenter till campus och vi funderade mycket på hur vi skulle skapa en känsla av tillhörighet hos studenterna. Vi insåg att synkrona möten med alla samtidigt online var viktiga och när jag började min forskarutbildning ville jag forska vidare kring den frågan.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om hur människor kommunicerar och använder sig av ett eller flera språk som de är oerfarna med samtidigt som de använder digital teknik för att delta i en distansutbildning. I avhandlingen har jag under 1,5 år följt en grupp studenter som har läst italienska för nybörjare på distans utan några fysiska träffar och har spelat in seminarierna som de hade på en videokonferens-plattform. Jag har sedan analyserat det som skedde med fokus på vad studenterna gör och hur de använder sig av språk och andra resurser för att kunna förhandla sin plats i gruppen, och sin identitet i det virtuella klassrummet.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Studenter och lärare använder olika resurser och olika medier i den virtuella miljön för att föra samtalet fram. De använder sig av mikrofon samtidigt som de använder skriftlig kommunikation. Just att de kan använda olika medier gör att studenter och lärare kan komma till tals och göra sin röst hörd på olika sätt. Men detta att de har flera olika plattformar att uttrycka sig i kan också innebära att de tappar fokus och förlorar tråden i samtalet.

– Att deltagarna sitter på olika platser påverkar deras sätt att relatera till varandra, det kan bland annat ta fokus från det som sker i klassrummet. Ett exempel kan vara att en student håller på och förbereda något i köket samtidigt som han deltar på seminariet. Helt plötsligt ursäktar han sig med att han måste ta ut en paj ur ugnen. När han kommer tillbaka till samtalet blir det ofta så att det kommer att handla om pajen istället för det som de skulle prata om egentligen. Men det kan också öppna upp för att man lär sig nya ord – det innebär både hinder och möjligheter.

Vad överraskade dig?

– Hur studenterna navigerar det här klassrummet där de inte kan uttrycka sig genom att exempelvis peka, le eller nicka. Det som är kvar är det verbala språket och samtalet tar andra former än i ett vanligt klassrum. De normer som man tar för givet när man kan se varandra blir annorlunda när man inte kan se varandra. Det blir bland annat väldigt viktigt med en tydlig organisation av tid och rum när allt sker via verbala uttryck.

Vem har nytta av dina resultat?

– Avhandlingen kan vara en utgångspunkt för vidare reflektion kring distansutbildning. Jag tänkte på lärare när jag skrev avhandlingen, inte bara kollegorna på universitetet utan även på skolan och på gymnasiet i synnerhet. Det kan vara intressant att ta del av hur en flexibilitet i tid och rum möjliggör för skolor att erbjuda kurser.

– Distanskurser har funnits i många år men det finns många frågetecken kring hur man kan göra så att alla blir inkluderade och vill komma till det virtuella klassrummet.

Åsa Lasson