Barn skapar sina egna sociala kunskaper i förskolan

Lovisa Skånfors har undersökt hur barn tillsammans skapar kunskaper om sitt sociala liv i förskolan. Resultatet visar att barnen har sina egna sociala spelregler, delvis i kontrast mot förskolans socialt inriktade miljö och dess idé om att ”alla ska vara med”. Barnen villkorar umgänget och ser till att på olika sätt dra sig undan det sociala umgänget.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Efter min magisteruppsats i pedagogik utlystes en doktorandtjänst här på institutionen för pedagogiska studier, inom ett forskningsprojekt om förskolebarns sociala samvaro. Min avhandling är en del av detta projekt.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag observerade barnens interaktioner på en förskola. Min studie handlar om barnens gemensamma kunskaper om sitt sociala vardagsliv. Både hur de skapar och upprätthåller relationer, och hur de skapar distans till dem.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att barnen vet hur man skapar och upprätthåller relationer och att det också är möjligt att skapa distans. Tre faktorer spelar in när det gäller att få vara en del av gruppen och vilken status man får. Ålder är en faktor, specifik kompetens en annan, att vara bra på något som exempelvis att rita. Den tredje faktorn är vänner, den som har mycket vänner får högre status och har lättare att få vara med. Man kan ju tänka sig att barnen snappat upp att detta är något viktigt att ha med sig från övriga samhället, vi pratar ofta om ålder, specialkompetens och socialt nätverk är viktigt för att exempelvis få jobb.

– Trots att barnen befinner sig i en miljö som till stor del genomsyras av tanken på socialt umgänge och att alla ska vara med – både utifrån uttalade sociala normer, att många aktiviteter är gemensamma samt de öppna lokalerna – skapar barnen egna regler. De villkorar lekarna, där exempelvis yngre barn eller barn som inte har så starka relationer inte får vara med. Man kan se det som barnens motstånd mot idén att ständigt vara social, att alla ska vara med. Dels genom att de skapar egna regler, dels genom att ibland gå undan, kanske gömma sig bakom soffan eller gå iväg med en kompis.

Vad överraskade dig?

– Barnens sätt att handskas med den sociala tillvaron på förskolan, barn är inte passiva, de hittar sina egna vägar. Något som överraskade mig var också hur viktigt det var med specifik kompetens. Det framstod som väldigt viktigt att kunna någonting, exempelvis vid ritbordet där barnen förhandlade om vem som ritat finast. De kunde säga saker som att ”jag har ritat den finaste teckningen, du kan inte rita lika fint som jag”.

Vem har nytta av dina resultat?

– Förskollärare, förskollärarstudenter och utbildare på förskollärarprogrammet. Kanske kan resultatet väcka diskussion kring hur man på förskolan kan hantera den fina balansen mellan att erbjuda social samvaro där alla får vara med och en möjlighet för barn att också ibland dra sig undan.

Hanna Nolin