Tekniken både hjälper och stjälper döva och hörselskadade elever?

Döva och hörselskadade elever får allt oftare cochleaimplantat och börjar i vanlig skola istället för i specialskola. Ingela Holmström har undersökt hur det blir för eleverna, och visar i sin avhandling att de får själva ta ett mycket stort ansvar för hörseltekniken och hamnar lite vid sidan av i klassen.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag arbetade som lärare för döva och hörselskadade och när man började operera allt fler barn med cochleaimplantat (CI) och placera dem i vanliga skolan istället för i specialskolan blev jag nyfiken på hur det fungerade där för dem och hur det skulle påverkar skolan på sikt.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag ville se hur hörselteknologier inverkar på kommunikation och identitet för människor med hörselnedsättning. Framförallt för barn som har CI och går i vanliga klasser. Jag har följt två barn för att lära mig om deras vardag; hur de interagerar med andra, hur kommunikationen fungerar och vilka identitetspositioner de har. Jag har också använt tre intresseorganisationers tidskrifter (ex Sveriges Dövas riksförbund) från 1890-talet och framåt för att se vad de skrivit och diskuterat i syfte att få förstå den situation vi har idag; där nästan alla barn som föds döva får CI, specialskolan tappar elevantal medan barnen i allt högre grad går inkluderade, där de kanske inte får tillgång till en mångsidig kommunikation utan begränsas till en som grundas på teknologi.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– På många sätt hjälper teknologier barnen så att de kan delta men de hindrar också. Framförallt för att det är de vuxna som bestämmer hur teknologierna ska användas, som ifall mikrofonerna ska vara på eller av och om implantatens volym ska höjas eller sänkas. Det finns ett allmänt antagande om att ifall man sätter in teknologier så är allt ”ordnat”, och att eleverna då kan delta på samma sätt som hörande barn. Men det är inte alltså inte så enkelt. Eleverna med CI får ta ett stort eget ansvar, de måste själva se till att de hänger med, fråga om då de inte hör vad som sägs, iaktta klasskamraterna, säga till om teknologin krånglar, be resurspersonen om extra förklaringar och liknande. Och de hamnar därför lite utanför.

Vad överraskade dig?

– Att man sätter sådan stor tilltro till teknologier och om de tas bort så fallerar allting. Tänk dig att du är van att höra med implantat och plötsligt går det sönder. Eller att mikrofonen i klassrummet slutar att fungera, då stannar hela undervisningen av för alla elever i väntan på reperation. I de två klassrummen fanns det resurspersoner som kunde svenskt teckenspråk och som kunde använda det för att underlätta och förmedla kommunikationen, men detta var också underordnat eftersom främst hörselteknologin skulle användas.

Vem har nytta av dina resultat?

– Alla som arbetar inom skolan. På varje skola finns det barn och unga som har hörselnedsättning, även om de kanske inte använder sig av hörapparater eller CI.

Hanna Nolin