Det lackar mot jul och det kan vara dags att avsluta läsåret med en liten tillbakablick. Jag läste genom vad jag skrev vid samma tid förra året och slås av att det då fortfarande fanns ganska lite hoppfullhet i det jag då skrev. I år känns det lite annorlunda, skriver skolexperten Per Kornhall.

Nyligen kom Skolinspektionen med en rapport om omsorg på obekväm tid, eller nattis som det ibland kallas. Där konstateras, precis som vi vet sedan tidigare, att de flesta kommuner erbjuder det. Detta trots att de inte måste, vill jag tillägga. För här har vi den besynnerliga lagregleringen som säger att kommunerna ska sträva efter att erbjuda…

Det har varit roligt att få ingå i projekten #jagmed och traineesamarbetet, arbetet med eleverna på AST-programmet och IM-programmet kräver samarbete med programens arbetslag. Jag har upptäckt några utvecklingsområden som jag vill utveckla, framför allt hur stöttar jag och hjälper AST-eleverna i övergången till ett eftergymnasialt liv bäst? skriver studie- och yrkesvägledaren Lotta Lindström.

Jag tycker att pressen på oss lärare att sätta vissa betyg har ökat och jag retar mig oerhört på att det ses som mitt ansvar och endast mitt att alla elever ska nå minst E. Jag är trött på curlingskolan där jag ska fixa allt, skriver läraren Sara Bruun i ett blogginlägg

”Jag satte B på eleven för den hade 80 % rätt.” ”Min elev vill inte skriva och jag kan inte få hen till det så jag pyser eleven och sätter E.”

Debatten om läxornas vara eller icke vara lär fortsätta. Och i svallvågorna av Pisa och den ökande ojämlikheten kan man anta att regeringen ser över utbetalningen av läxpengen, skriver Dagens Samhälles Karin Lundahl, i ett blogginlägg.

Jag tror att vi är många som är lättade efter gårdagens Pisa-rapport. Känslan av försiktig optimism präglade också debatten på det seminarium jag deltog i igår eftermiddag, skriver Per-Arne Andersson, SKL, i ett blogginlägg.

Grattis Skolsverige! De svenska resultaten har förbättrats och OECD gör bedömningen att resultaten kan innebära en minskning av hastigheten i den historiskt stora försämringen eller början till en upphämtning. Det är oerhört glädjande nyheter för alla som arbetar i skolan. Det skriver skolexperten Per Kornhall i ett blogginlägg.

Nu ska vi glädjas åt Timss. Men vem är det egentligen som ska ta åt sig äran och kanske ännu viktigare – varför? För det första är det ju naturligtvis de lärare vars arbete i klassrummet gett resultat. Men vad är det som har påverkat deras arbete? skriver skolexperten Per Kornhall.

Jag tror att många blev överraskade av DN:s huvudrubrik i måndags: "Lärarflykten – en modern myt". Statistik från SCB visar nämligen att lärare stannar längre i yrket idag än tidigare. De stannar också längre än flera andra yrkesgrupper. Verkligheten är alltså helt motsatt den bild som ges i debatten. Det är inte första gången det…

Chansen att vi åstadkommer den där 'skolan för alla' som vi brukar prata om ökar markant när vi slutar låtsas att alla är precis lika och landar i att alla är precis lika värdefulla, med samma rätt att bli sedda för vilka de är och för vad de drömmer om, skriver Pia Rehn, rådgivare.

Skolan ska ju i all sin verksamhet "motverka funktionsnedsättningens konsekvenser" (Skollagen 3kap3§) och "Bedömningsformerna kommer att se olika ut beroende på den enskilda elevens behov och förutsättningar" (Skolverket 2014, Stödinsatser i utbildningen, sid 15). Ska skolan uppnå likvärdighet behöver detta i hög grad även gälla nationella prov, skriver Wern Palmius, rådgivare i ett blogginlägg.