På elevens sida – möt Ann-Marie Begler

Ann-Marie Begler kämpar för att ge eleverna en bättre skola. 
– Vår tillsyn bygger så långt som möjligt på vetenskap, säger hon.

Utanförskap och marginalisering är gemensamma nämnare för alla områden Ann-Marie Begler arbetat med under sin karriär som myndighetschef. Erfarenheterna från Socialstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Brå, och Rikspolisstyrelsen har format Skolinspektionens generaldirektör.

”Orädd med hårda nypor” skrev tidningen Skolvärlden, när den förra året rankade henne som mäktigast i Skolsverige.

– Kunskapen om de här områdena hjälper och driver mig. Skolan möter våra barn och ungdomar varje dag. Det är där möjligheterna finns att ge dem en bra start, säger hon.

Skolans utmaning handlar om de svaga eleverna, de som har sämst förutsättningar för att lära sig, konstaterar Ann-Marie Begler. För att kontrollera att de får den undervisning de har rätt till bygger Skolinspektionen så långt det är möjligt sitt arbete på forskning. Det handlar om att förstå vad olika typer av datainsamling ger för kunskaper och att veta hur den intervjumetodik man använder påverkar svaren.

Som grundutbildad socionom har Ann-Marie Begler inga egna vetenskapliga meriter, men det har hon kompenserat med erfarenheter från styrelsearbete i bland annat Socialvetenskapliga forskningsrådet och Medicinska ämnesrådet.

Nu hoppas hon att forskningen om skolan ska ta ett kliv framåt och fokusera mer på undervisning.

Skolinspektionen bad för ett par år sedan forskare vid Linnéuniversitetet att sammanställa all relevant forskning som kan kopplas till lärarens eget arbete.

– Vi såg att det finns en bred enighet kring vissa faktorer som har betydelse för lärarna, men samtidigt kommer man inte så djupt ner. Det blir de mer allmändidaktiska frågorna man förhåller sig till.

Rektorerna tycker ofta att det inspektörerna säger ligger i linje med vad de själva sett att de borde göra. Men när de sedan tar tag i kritiken använder de inte sällan schabloner och modeller.

– I stället för att ta till enkla lösningar bör man göra en djup analys och utgå från den egna skolans förutsättningar.

Ann-Marie Begler pekar på två viktiga utgångspunkter för inspektionerna. Den ena är vilka faktorer som skapar framgång i skolan.

– Vi vet att rektor har väldigt stor betydelse för att lärarna ska få det stöd och den fortbildning de behöver. Rektor kan se till att samarbetet mellan kolleger utvecklas och att det finns ett systematiskt kvalitetsarbete som gör att skolan själv kan sätta fingret på svaga punkter.

Det andra området är formalia. Hur ser till exempel åtgärdsprogrammen ut och hur kan den enskilda eleven överklaga beslut?

Ett annat viktigt område att granska är om skolorna har en värdegrund som stämmer med skollagen. Vid höstterminens start hamnade frågan i blixtbelysning när inspektionen beslöt att stänga privatskolan Lundsberg.

– Vår roll är att se om skolledningen kan skydda eleverna från kränkande behandling, säger Ann-Marie Begler om beslutet, som fick mycket stor uppmärksamhet.

Hon beskriver Lundsberg som ett talande exempel på när det syns tydligt att skolan inte lever upp till lagen. Inspektionen behövde inte hänvisa till några forskningsresultat för att slå fast att nollningen hade spårat ut.

– Men metodiken måste ändå finnas. Hur tar vi reda på det vi behöver veta och hur mäter vi det? Vi intervjuade lärare, elever och personal på elevhemmet.

Ann-Marie Begler håller inte alls med förvaltningsrätten om att det är oklart om Skolinspektionens uppdrag även omfattar elevhemmen.

– Det är väldigt tydligt att vi har tillsyn över både det som sker i skolan och i samband med den, när det gäller kränkningar.

Lundsberg är en av 6 000 skolor i Sverige och tillsynen av den genomförs på samma sätt som i alla andra skolor, framhåller Ann-Marie Begler.

– Men det finns skolor som vi kallar slutna miljöer, där det är svårt att få ut information.

Skolinspektionens chef blir väldigt engageradnär hon konstaterar att det finns skolor där nästan hälften av eleverna i nian inte har gymnasiebehörighet. I stället hamnar de på introduktionsprogrammen där det är mycket stora avhopp. Utan tillräckliga slutbetyg riskerar de att stå utanför arbetsmarknaden.

– En del är nyanlända från andra länder, men långt ifrån alla. Det här är skolans kanske största problem.

En förklaring är att barn växer upp med väldigt olika förutsättningar.

– Kort utbildning går i arv. Det handlar naturligtvis inte om att barnen är obegåvade, utan om att skolan inte förmår kompensera dem. Man måste utgå från den enskilda eleven och individualisera undervisningen.

Specialpedagogiken är ett område där Skolinspektionen ofta påpekar brister. Kritiken handlar i regel om att elever med behov av särskilt stöd inte får tillräcklig hjälp.

Förra året gav Skolinspektionen ut rapporten ”Inte enligt mallen”, en kvalitetsgranskning av skolsituationen för elever i årskurserna 7–9 med diagnosen autismspektrumtillstånd (AST).

Studien visade att skolorna sällan gör tillräckligt genomarbetade utredningar. De insatser som sätts in grundas inte på den enskilda elevens behov, utan på generell kunskap.

– Lärarna saknar ofta stöd och kunskap om vad som är speciellt med till exempel en elev som har Aspergers syndrom.

När det gäller specialpedagogik ser Ann-Marie Begler en skillnad i strategi mellan kommunala och fristående skolor. Medan kommunens skolor har egna resurser – i tillräcklig eller otillräcklig mängd – tar friskolorna in specialpedagogisk kompetens och elevhälsa när de menar att det behövs.

– Tar man bara in resurser när man behöver dem kan det bli svårt att jobba kontinuerligt. Men det finns också många fristående resursskolor som är fantastiskt duktiga.

Ann-Marie Begler anser att skolorna överlag är öppna för kritik. Inspektörernas rapporter ser hon som en god hjälp för rektor att själv argumentera mot kommunledningen och tillsammans med sina lärare se vad man behöver utveckla.

– När vi kammar igenom verksamheten slipper de ju ta in en massa dyra konsulter.

Samtidigt vet hon att skolledarna önskar att de också kunde få uppskattning för det som ändå fungerar bra. I den helhetsbedömning som finns med i varje rapport brukar positiva saker nämnas, men utvecklingsstöd ingår inte i Skolinspektionens uppdrag.

– För att även lyfta fram positiva saker som är vettiga att ta efter måste man ha en annan analys än den vi har i vår tillsyn. När vi tar ett beslut handlar det om sådant som skolan måste göra något åt. Vi kan ju inte fatta beslut om att det ena eller det andra fungerar bra.

Ann-Marie Begler beskriver tillsynen som en avvikelserapportering, liknande den som revisorer lämnar.

– När jag började arbeta här efterfrågades större tydlighet om vad vi anser måste utvecklas och förbättras. Det vi inte tar upp i våra rapporter har vi inga synpunkter på.

Hon slår fast att Skolinspektionen ska vara en transparent myndighet. De flesta beslut läggs ut på nätet och produktionen av pressmeddelanden är stor.

– Jag vet att rektorerna ofta säger att de inte har några problem med våra rapporter, men att uppmärksamheten i medierna är jobbig. Men det är så vi jobbar, skolan är inte en angelägenhet för bara några få personer i kommunen.

Att inspektionen ska höras och synas är en medveten strategi för att skapa legitimitet hos rektorer och lärare, men också hos allmänheten och politiker.

– Vi kan vara väldigt kritiska, gå fram med vite och till och med återkalla en skolas tillstånd. Då måste de ha förtroende för våra granskningar.

Ann-Marie Begler är född 1954 och växte upp i Farsta. Hon beskriver sig som ”en förfärande lat elev” på högstadiet.

Om du hade varit skolinspektör på den tiden – vad hade du sagt till dina lärare om dig?

– Jag hade nog sagt att jag behövde lite mer uppmärksamhet och att lärarna skulle ha större förväntningar på mig. Jag lärde mig läsa väldigt tidigt, men var inte stimulerad av skolan och då går det sakta utför. Till slut hänger man inte med.

Skolinspektionens blivande generaldirektör klarade sig ändå genom gymnasiet med bra betyg och hamnade sedan på Socialhögskolan. Första jobbet var som socialsekreterare i stadsdelen Liljeholmen. Hon gick vidare till den centrala socialförvaltningen i Stockholms stad, arbetade fackligt några år, gjorde en sväng på Socialdepartementet och hamnade sedan på Socialstyrelsen. I samband med en stor omorganisation utsågs hon, 41 år gammal, till överdirektör.

– I yrkeskarriärer handlar det mycket om att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Det var ett avgörande ögonblick för mig och efter det har det bara runnit på.

Hon tycker inte att steget från Socialstyrelsen till Brå var så stort, och inte heller därifrån till Polisen. Däremot innebar flytten till Skolinspektionen för fem år sedan att hon gav sig in i ett helt nytt område.

Skillnaderna i chefskap är ändå inte så stora mellan myndigheterna, menar Ann-Marie Begler.

– Jag hör ofta att rektors arbete är så speciellt, men det är precis vad man sa till mig om chefskapet på Polisen. Och i Socialstyrelsen pratade man ofta om att ledningsuppdrag inom sjukvården är speciella. Visst finns det skillnader men också mycket som förenar.

Starten på Skolinspektionen underlättades av att det var en ny myndighet som skulle byggas upp från grunden.

– Jag tittade på vad vi behövde för kompetens. Förutom skickliga pedagoger anställde vi statsvetare, utredningssociologer och jurister. Mixen har varit väldigt viktig, på samma sätt som jag kan se att tvärvetenskaplig forskning leder till framgång.

Bland de uppdrag Ann-Marie Begler hinner med vid sidan om Skolinspektionen finns styrelsearbete i forskningsinstitutet Ifous. Att verksamheten bygger på kommunernas engagemang och medverkan är en stor fördel, menar hon.

– Det gör att man kan få till en förändring på lärarnivå.

Samtidigt hoppas hon att staten tillsammans med kommunerna så småningom ska skapa en skolans motsvarighet till SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering.

– Det gäller att hitta modeller för att uppmärksamma universitet och högskolor på angelägna forskningsområden, sammanställa den forskning som finns, göra den applicerbar på verksamheten och sprida resultaten. Den cykeln är väldigt viktig att åstadkomma.

Av Torbjörn Tenfält

Foto Jimmy Eriksson

Artikeln är tidigare publicerad i Skolportens forskningsmagasin nr 4 2013.