”För många elever som har funktionsnedsättningar är teknikens intågande i klassrummen en lärorevolution. Elever med funktionshinder kan plötsligt skriva och läsa och delta i undervisningen på så lika villkor som möjligt”, skriver Gunilla Danielsson, förälder till barn med dyslexi.
Det kvittar hur mycket min son anstränger sig, hans dyslexi är inget som bara växer bort en dag. Samtidigt är okunskapen hos lärarna skrämmande. Detta är inget annat än diskriminering från Skolverket, skriver mamman Sofie Berthet.
”Dyslektiker behöver ett alternativt sätt att genomföra de nationella proven. De här barnen måste få chansen att visa vad de kan, som alla andra”, skriver en mamma till en nioårig elev med dyslexi.
Som dyslektiker behöver man inte ha förenklad text eller mer lättlästa böcker. Istället måste alla sorters texter göras tillgängliga för dem som läser med öronen. Vi har inte råd att gå miste om dyslektikers uppfinningsrikedom och skapande förmågor, skriver Susanna Cederquist, föreläsare, konsult och handledare i frågor om dyslexi och tillgänglig text.
En person med dyslexi som vill skriva högskoleprovet erbjuds längre provtid. Men om lässvårigheterna är lika stora som för Fabian Thun från Staffanstorp är inte det tillräckligt. "Det är som att be en synskadad att göra provet utan glasögon", säger han.
Pisatopplandet Japan skickar en forskare till Kringlaskolan, belägen i ett av Sveriges 15 mest utsatta områden. Uppdraget: Ta reda på vad Södertäljeskolan har förstått om läs- och skrivsvårigheter.
Att skriva med munnen, det vill säga att diktera istället för att skriva med handen, kan vara ett bra och numera lättillgängligt alternativ för elever med läs- och skrivsvårigheter/dyslexi. Tekniken finns, men hur ser vi på användandet av den?
Senaste pedagogiska forskningen visar vikten av läsförståelse – i alla ämnen. Så var det inte på 1980-talet när Nassim al Fakir gick i skolan. Hans dyslexi gjorde att han blev placerad i en invandrarklass.