Normkritik kan inte väljas bort

– Mikrohandlingar är små saker vi hela tiden gör och som i långa loppet bildar mönster. Det säger Lotta Björkman, lärarutbildare och prisbelönt för sitt arbete med normkritisk pedagogik.

Efter hösten och vinters Metoo-raseri har många frågor väckts. Hur kunde det bli så här? Varför har vi inte sett? Än mindre agerat?

Lotta Björkman är lärarutbildare vid Södertörns högskola, mångårig utbildare i normkritik och 2009 tilldelades hon med en kollega, bokförlaget Natur och Kulturs stora lärarpris för sitt arbete med normkritiskt pedagogiskt arbete. Därtill har hon drygt ett decenniums erfarenhet som gymnasielärare. Hon besvarar frågorna ovan med ett exempel ur boken ”Lika värde, lika villkor”: Två förskolebarn, pojken kastar flickans mössa i en vattenpöl. Flickan uppmärksammar pedagogen på vad som hänt, denne svarar att ”han vill visa att han tycker om dig men vågar inte göra det på något annat sätt. Han busar ju bara lite. Mössan går att torka.”

– Men exakt när tycker vi att pojken borde förstå att våld inte är ett okej sätt att uttrycka uppskattning? Vid 10, 12 eller 15 år? Tänker vi att han då, helt plötsligt kommer att förstå?

Därmed sätter Lotta Björkman fingret på något som vi alla gör hela tiden. Små oreflekterade mikrohandlingar. Ordet som hon myntat tillsammans med en kollega, har visat sig vara ett väldigt användbart sätt att förklara hur normering går till.

– Förutom att sanktionera kränkningar som ett sätt att visa kärlek utgår pedagogen också från en heterosexuell norm. Budskapet till flickan är att trakasserier är något hon ska stå ut med, eller till och med vara tacksam över. Pedagogen vill såklart inget illa men på sikt skapar alla dessa mikrohandlingar mönster. Det blir ett språk som med samma självklarhet sätter sig i oss och präglar både tankar och handlingar.

Vi är många som önskar en quick fix. Det finns inte, fastslår Lotta Björkman som istället understryker att vi måste ha tålamod med att förändringar innebär långa utmanande processer som dessutom aldrig tar slut. Men något utrymme för att slippa ger hon inte.

– Att arbeta med värderingsfrågor och mänskliga rättigheter är ingen åsiktsfråga, något som kan väljas bort. Det framgår tydligt i skolans styrdokument. Normkritiska perspektiv i pedagogiskt arbete är ett väldigt verksamt för att lyckas med detta uppdrag. Förskolan upplever jag är igång med detta sedan länge men min erfarenhet är att ju högre upp i årskurserna desto mindre utrymme ägnas de här frågorna.

På organisationsnivå handlar det dels om att höja kunskapsnivån, dels om att bygga om spelplanen – hur jobbar vi, med vilket material och på vilket sätt? För att inte duka under är det klokt att ta ett område i taget.

– Till synes enkla saker som att göra en extra ruta på skolans blanketter för könsbeteckningen ”hen” betyder oerhört mycket för många som aldrig har kunnat fylla rutan han eller hon.

Att utgå från årsplaneringen och med normkritiska ögon nagelfara de egna skolevenemangen under året – öppet hus, avslutning, föräldramöten, är ett annat sätt att ta sig an det interna arbetet. På kollegial nivå tipsar Lotta Björkman om att observera varandra i klassrummen – kollegialt lärande med normkritiskt fokus.

– Bestäm i förhand ett par frågeställningar som exempelvis: vem får prata mest, vilket kroppsspråk använder läraren mot tjejer respektive killar. Jag vet hur jag själv kan göra – ta ett steg bakåt och säga ”tja” till killarna medan tjejer bemöts med ett mjukare närmande och ett ”hej, hur mår du?”.

Nej, det behöver inte vara fel i sig. Men poängen är att få syn på vårt eget agerande, vad vi faktiskt gör – för då kan vi också göra mer medvetna val.

– Det är vad gör, mer än vad jag säger, som på sikt leder till förändringar. Därför måste ett normkritiskt perspektiv bottna hos var och en av oss. Jag tycker att vi kan kräva detta idag 2018.

Susanne Sawander