Krönika: Var ödmjuk och se eleven

MIN VÄN HAR nyligen disputerat i fysik, närmare bestämt i kemisk ytfysik. Min vän har också grav dyslexi. Halvvägs in i avhandlingsarbetet tornade väggen upp sig och det gick helt enkelt inte längre. Universitetspsykologen som utredde honom hade svårt att förstå hur han kunde ha tagit sig så långt, utan hjälpmedel eller förståelse för sin funktionsvariation.

Föreställ dig det tidiga 1970-talets Sverige; se framför dig skolan i det lilla brukssamhället i avkroken, med en småskolefröken som tjänstgjort så länge att hon numera kallas lågstadielärare. Hon har pli på barnen, det har hon, och med fast hand har hon fört åtminstone tre generationer framför sig i läsandets och räknandets ädla konst.

Men inför min vän går hon bet.

Han är långsam och trög, framför allt i gnetandet med bokstäverna, men även siffrorna konstrar. Han drar ned tempot i klassen, menar fröken, och flyttar helt sonika bänken – med pojk och allt – ut i korridoren, så att hon i sitt klassrum slipper bli påmind om hans mödor, får man förmoda. Hennes klassrum: en frizon, en ruta inmutad för det normala lärandet, där det avvikande inte har någon plats. Än i dag vitnar hans knogar vid minnet av kränkningen det innebar att inte vara medräknad.

Jag tänker att det som fröken försummade var att förhålla sig ödmjukt inför det som var större än henne själv. Det vi inte helt och fullt kan förstå bör vi storögt och nyfiket studera. Den professionella läraren bör likt vilken annan vetenskapsman som helst samla på ”de avvikande fallen” – det som sticker ut, det som skiljer sig – vare sig det gäller hur individen bearbetar sina sinnesintryck, sovrar och minns information eller sättet på vilket hon organiserar sitt vetande.

Fröken förstod helt enkelt inte att hon i någon mening var betydligt mer korkad än min vän! Drastiskt uttryckt? Ja, men med handen på hjärtat vet varje lyhörd lärare när en sådan elev kommer i hennes eller hans väg. Fallen blir med åren allt fler och samlar sig till en rik erfarenhet att lägga till grund för allehanda kniviga ställningstaganden.

En ödmjuk erfarenhet är hjälpsam i analysen av hur organiserandet av ”de avvikandes” lärande bör utformas. Diskussionen om inkludering eller inte behöver inte bli ett ideologiskt krondike, om man vet att allt till slut kokar ner till frågor om lärandets innehåll, lärares och elevers drivkrafter och samspelet dem emellan.

Efter många år på fabriken fann min vän komvux och Kunskapslyftet, som sedan ledde till doktorandstudierna. Dyslexin fick han hjälp med, och en femtonårig kunskapsresa senare har vetenskapssamhället begåvats med ytterligare en forskare.

Och vi vanliga normalstörda normalbegåvade i huvudfåran stretar vidare.

FOTO: ANNIKA AF KLERCKER

Fakta/Marie Gladh är specialpedagog med en fil.mag i specialpedagogik, och arbetar som kvalificerad handläggare av elever i behov av särskilt stöd i Sundbybergs stad. Hon är även författare till boken Tillbaka till skolan (Gothia Fortbildning 2014) tillsammans med Krysmyntha Sjödin.

Artikeln är publicerad i Skolportens forskningsmagasin nr 6 2017, prenumerera eller beställ ditt ex här! 

NYHET!

Nu kan du även köpa digitala lösnummer av Skolporten i App Store eller Google Play!