Inte längre skilda världar

Att integrera specialundervisning och ordinarie undervisning har haft positiv effekt på elevernas lärande – och minskat medarbetarnas frustration.

Jo, det väckte oro och frustration på sina håll i kollegiet när Vist skola i Sturefors utanför Linköping började förändra sitt sätt att arbeta med specialpedagogik.

– ”Den här eleven har gått till specialläraren varje dag i flera år och nu ska hon inte göra det längre? Hur tänker du? Det kommer ju inte att gå!” Den reaktionen mötte jag, och den är ju naturlig. Som rektor var jag tvungen att hantera det, att ändå få med mig mina medarbetare, säger Therese Wickman, som kom som ny rektor till F–6-skolan 2013.

Då såg specialpedagogiken ut som på många andra svenska skolor. Den dominerande åtgärden var att elever som inte hängde med i den ordinarie undervisningen fick lämna klassrummet ett antal timmar i veckan för enskilt stöd. Specialundervisning och ordinarie undervisning var två skilda världar.

”Vi har ökat grundbemanningen ute i den vanliga verksamheten, där eleverna redan befinner sig.”

Sedan dess har mycket hänt. I dag är specialundervisning och ordinarie undervisning två tätt sammankopplade delar, integrerade i samma lärarlag, vilket innebär att eleven inte behöver lyftas ur sitt sammanhang för att få stöd. Man varierar åtgärderna mer, och de ges såväl inom ramen för den vanliga klassundervisningen som i mindre grupper eller enskilt.

– Vi har ökat grundbemanningen ute i den vanliga verksamheten, där eleverna redan befinner sig. För respektive klass anpassas bemanningen efter behov – vi har ett antal resurspersoner, en specialpedagog och en speciallärare att tillgå, säger Therese Wickman.

Två eller tre gånger per termin görs en avstämning: Vilka elever behöver stöd den kommande tiden, vilket stöd behöver de, hur ska det ges?

– Viktigast är att veta exakt vart vi ska. Vilka krav ska eleven uppnå? Vilka svårigheter har eleven? Ju tydligare desto bättre. Det ska inte vara ”eleven är lite svag och skulle behöva lite extra stöd i ämnet”. Har eleven svårt att följa en röd tråd? Okej, då vet vi vad vi ska inrikta oss på. Är det taluppfattningen som brister? Okej, då jobbar vi med det, säger Therese Wickman.

Att kunna ge eleverna det stöd de behöver inom ramen för den ordinarie undervisningen kräver förberedelser och en större pedagogisk repertoar än tidigare. En av Therese Wickmans viktigaste uppgifter har därför varit att skapa utrymme för lärarkollegiet att utveckla sin pedagogik.

– Vi har jobbat stenhårt med olika kompletterande metoder att lära ut, säger hon. Fokus har inte legat på att ta in experter utifrån, utan på att bygga på det vi har och att lära av varandra. Det finns väldigt mycket kunskap i kollegiet. En av våra lärare är till exempel mycket duktig på iPad som verktyg i undervisningen – då har han fått hjälpa oss andra in i det.

Ibland har Therese Wickman behövt ta in vikarier för att få loss lärarna till en gemensam konferens, och i klassrummet har personaltätheten höjts. Men det nya sättet att organisera verksamheten på är inte dyrare, försäkrar hon.

– Jag har bara omfördelat resurser. Det gamla sättet att arbeta, med brandkårsutryckningar med mycket enskilt stöd, kräver mycket resurser.

I dag har frustrationen bland medarbetarna minskat. När vändningen kom? Det kan Therese Wickman inte svara på.

– Det smyger sig på. Plötsligt märker man att de nya rutinerna har satt sig, att lärarna har koll, att jag inte måste leda samtalet för att vi ska komma framåt. I dag upplever jag att medarbetarna har ett stort engagemang för det här sättet att arbeta. Och vi ser en positiv effekt på elevernas lärande.

Av Anders Nilsson

>>>Läs också artikeln Särskilt stöd – en ledningsfråga här

Artikeln är tidigare publicerad i Skolportens forskningsmagasin nr 4 2015, beställ ditt ex här!

Nytt nr av Skolportens forskningsmagasin ute 21 mars!

Inte redan prenumerant? Prenumerera här!