Diagnoserna ökar i takt med kraven

Svenska barn och ungdomar tar allt mer medicin mot adhd. Sedan år 2009 har användandet ökat med 83 procent, visar siffror som Skolporten låtit ta fram. Ett bidragande skäl är att medicinen kan göra det lättare att klara skolan.

USA har debatten varit intensiv om mängden läkemedel mot adhd som skrivs ut. År 2007 hade över 13 procent av alla amerikanska pojkar mellan 4 och 17 år fått diagnosen adhd, visar siffror från sjukvårdsmyndigheten CDC, Centers for disease control and prevention.

Att vi skulle vara på väg mot samma utveckling i Sverige tror inte Anki Sandberg, förbundsordförande för Riksförbundet Attention, en intresseorganisation för människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

– Vi tycker att våra svenska skolmyndigheter och Socialstyrelsen har mer kunskap och högre ambitioner när det gäller vård och stöd än så. Vi har ett större helhetstänk i vårt land. I USA ligger förskrivningen av läkemedel mot adhd till barn kanske 4–5 gånger högre än i Sverige. I Sverige har vi snarast en undermedicinering, säger hon.

Siffror som Apotekens Service AB tagit fram för Skolporten visar dock att antalet dygnsdoser adhd-medicin per 1 000 barn och ungdomar, 17 år eller yngre, har ökat med 83 procent från 2009 till och med första kvartalet 2013.

I juni kom Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, med en ny systematisk översikt av adhd. Lars Jacobsson, ordförande för SBU:s projektgrupp och professor emeritus i psykiatri vid Umeå universitet, tror inte att den ökade förskrivningen av adhd-medicin har att göra med att tillståndet ökar i samhället, utan att det upptäcks och att fler diagnosticeras.

– Många upplever att medicinerna har effekt och att det finns något som hjälper är tillräckligt för att folk ska vilja prova. Medicin funkar inte för alla, men när det gör det får du effekt på bara några dagar. Inom psykiatrin vill jag påstå att det nästan inte finns några andra mediciner eller behandlingsformer som har så snabb och tydlig effekt. Patienter beskriver att det klarnar i huvudet, lugnar ner sig och gör det lättare att koncentrera sig, säger Lars Jacobsson.

SBU:s experter har identifierat 15 olika diagnostiska instrument som används i Sverige vid misstankar om adhd. Vid sidan av läkemedel finns 30 olika behandlingsmetoder. Gemensamt för behandlingsmetoderna och diagnosinstrumenten är att det vetenskapliga underlaget är otillräckligt. Utan vidare forskning går det inte att säkerställa hur effektiva metoderna är.

Medicin mot adhd lindrar däremot symtomen, konstaterar SBU-rapporten.

– Men enbart medicin är inte tillräckligt som behandling. Det finns heller inte tillräckligt med forskning för att visa vad läkemedlen har för effekt på lång sikt. Ett frågetecken är om barn som får centralstimulerande medel riskerar att hamna i missbruk eller beroende längre fram. Det mesta talar för att det inte finns en sådan problematik, men det är jätteviktigt att vi kan få ett säkrare besked. De studier som finns är gjorda över ganska kort tid, säger Lars Jacobsson.

Vid sidan av att kunskaperna om att adhd ökat inom vården, menar Lars Jacobsson att samhällsutvecklingen spelar roll för att fler får diagnosen.

– I samhällen där ingen kan läsa och skriva är skriv- och lässvårigheter inte intressant att diagnosticera. I vårt samhälle krävs mer och mer av medborgarna vad gäller uppmärksamhet och koncentration. Kraven ökar och det tror jag bidrar till att den här diagnosgruppen ökar. Problemen har funnits tidigare också, men var inte lika intressanta. I det gamla bondesamhället hade man inte krav på sig att vara fungerande på samma sätt i alla avseenden.

Specialpedagogen och forskaren Bo-Lennart Ekström har i sin avhandling vid Göteborgs universitet förra året skrivit om olika aspekter av medicinering av barn och motsättningar kring det. Bo-Lennart Ekström håller med om att en del elever behöver medicinering för att fungera socialt och kognitivt, i skolan såväl som i hemmet.

– Men en del av förklaringen till att skolbarn medicineras i högre utsträckning i dag är sannolikt att de pedagogiska resurserna minskar i skolan, samtidigt som nya läroplaner ställer specifika krav på eleverna att nå kunskapsmålen.

Enligt honom finns det också en policy i svensk skola, som riskerar att motverka sig själv, nämligen den att alla elever ska inkluderas i den ordinarie klassrumsundervisningen, oavsett funktionsnedsättningar.

– Det är i grunden behjärtansvärt och en i grunden korrekt tillämpning av skolans styrdokument, men om en enskild elev har stora problem med att klara de kunskapskrav som läroplanen ställer, och får individuellt anpassat stöd i syfte att tillgodose de särskilda behoven i den ordinarie klassrumsundervisningen, kan eleven uppleva situationen som iögonfallande och segregerande. Eleven, som vill vara som alla andra, kan tvärtemot syftet känna sig utanför.

Bo-Lennart Ekström menar att man rent av kan tala om en medikalisering av pedagogiken och han tror att medicineringen kommer att öka.

– Det har blivit som ett slags normaltillstånd, säger han och nämner att dagens lärarstudenter inte reagerar nämnvärt över den ökade medicineringen vid neuropsykologiska diagnoser.

Genomslaget för neuropsykiatriska diagnoser och tillhörande medicinering med psykofarmaka menar han också beror på att det finns en maktkamp inom vetenskapen.

– En medicinsk diagnos är svår att ifrågasätta. Det reser den viktiga frågan om vem som får formulera problemen med elevers kognitiva och sociala svårigheter.

I framtiden kommer det faktum att de neuropsykologiska diagnoserna är formulerade i ett västerländskt medicinskt sammanhang att skapa problem, tror Bo-Lennart Ekström.

– Flyktingar och invandrare har många gånger djupt traumatiska erfarenheter av krig. När de kommer till den svenska skolan kan det ställa helt nya krav på medicineringen, säger Bo-Lennart Ekström.

SBU:s rapport visar att föräldrar till barn med adhd ofta känner utanförskap och upplever att det sociala stödet brister, något som enligt Lars Jacobsson ofta handlar om en allmän okunskap om adhd och de problem som förknippas med det.

Under hösten kommer Skolinspektionen att granska hur situationen i skolan ser ut för ett antal sjunde- och åttondeklassare med diagnosen adhd. Inspektörerna kommer att intervjua elever, föräldrar, lärare, rektorer, huvudmän och personal från elevhälsan. Det kommer även att göras observationer ute på skolor för att se hur väl undervisningen och skolmiljön har anpassats efter den enskilde eleven.

Dessutom arbetar Socialstyrelsen med att ta fram en vägledning till stöd för personer med adhd: en del rör medicinering och en del handlar bland annat om miljöanpassning, pedagogiska insatser och psykologiska behandlingar.

Sofia Stridsman

Artikeln är tidigare publicerad i forskningsmagasinet Skolportennr 3 2013.