DEBATT Karin Berg: “Jag kommer aldrig att kunna arbeta i Sverigedemokraternas skola”

Om Sverigedemokraterna får inflytande över skolan efter valet den 9 september, vilket samhälle kommer vi då få? Jag vet att jag aldrig kommer att kunna arbeta i en sådan skola som Sverigedemokraterna vill skapa och inte kommer jag att vilja låta mina barn gå i densamma. Det skriver Skolportens krönikör, gymnasieläraren och skolutvecklaren Karin Berg, i en debattartikel.

Den svenska läroplanens första kapitel blottlägger alla de värden som länge varit självklara i det svenska samhället. Demokrati, tolerans, jämställdhet, solidaritet och respekt för varandra är värden vi i Sverige ställt oss bakom. Som lärare har jag alltid sett detta kapitel i läroplanen som en påminnelse om det självklara vi alla har i uppgift att förvalta.

Just detta första kapitel i läroplanen är något som Sverigedemokraterna – ett parti som ökat i popularitet vid näst intill varje opinionsmätning – i grunden vill förändra. Det gjorde att jag ville veta mer om vilka konsekvenser partiets allt större inflytande kan få för mitt yrke, alla Sveriges elever och i förlängningen vilket samhälle deras förändringar i skolan skulle skapa. Om Sverigedemokraterna får bestämma över skolan, vilket samhälle skulle vi då få?

För Sverigedemokraterna är detta första kapitel i läroplanen om skolans värdegrund och uppdrag kontroversiellt och något partiet lagt motioner om att förändra. År 2014 lägger till exempel den tidigare läraren och numera Sverigedemokraternas partisekreterare, Richard Jomshof, fram en motion där han i grunden vill ändra de demokratiska spelreglerna för skolan. I motionen argumenterar han för att byta formuleringen om att skolan aktivt ska arbeta mot främlingsfientlighet, till att skolan ska arbeta mot all form av fientlighet. Han vill också – trots att åsiktsfriheten är skyddad i grundlagen – skriva in politisk övertygelse som diskrimineringsgrund i läroplanstexten.

Anledningen är lika häpnadsväckande som otäck. Richard Jomshof menar att arbete mot främlingsfientlighet är att bedriva partipolitik, eftersom det gått inflation i ordet främlingsfientlig och att lärare därför – enligt Jomshof – skulle ha svårt att kunna skilja på riktig främlingsfientlighet och kritik mot invandringspolitiken.

Hårdrar man konsekvensen av vad Jomshof skriver i sin motion vill Sverigedemokraterna i den svenska läroplanen jämställa främlingsfientlighet med politiska åsikter bland andra. Om alla politiska åsikter ska få diskrimineringsgrund, om all form av fientlighet aktivt ska motarbetas, skulle det ju i praktiken kunna bli så att elever som systematiskt arbetar mot nazism behöver bemötas med det som i läroplanen kallas “aktiva insatser”. Elever som gör motstånd mot nazism är ju fientliga mot nazister, och som lärare skulle jag behöva få eleverna att sluta vara det. Det låter absurt, men det är den faktiska konsekvensen av Jomshofs motion.

Ur demokratisk synvinkel är slopandet av att skolan aktivt ska arbeta mot främlingsfientlighet såklart förkastligt. Minoriteter måste i varje demokrati värd namnet värnas och skyddas. Allt annat är demokratiskt omöjligt. Men Sverigedemokraternas syn på just demokrati skiljer sig markant från den allmänna bilden och definitionen av begreppet. Det har med synen på nationen att göra.

I Sverige idag sätter förmodligen de flesta likhetstecken mellan nationen Sverige och staten Sverige. Alltså, medlem i nationen Sverige är den som har medborgarskap här oavsett, kultur, språk eller religion. Vår demokrati, alltså vårt folkstyre, bygger på att alla medborgare över 18 år, oavsett bakgrund eller kön utgör folket och vi har alla varsin röst. Detta till skillnad från den tid då adelns röster var mer värda än böndernas eller när kvinnor inte tilläts rösta alls.

Men för en ideologiskt förankrad Sverigedemokrat är idén om den svenska nationen hämtad från 1800-talets nationalromantik. Sverigedemokraterna bygger sin ideologiska idé på en tanke om nationen och demokratin som härstammar ur den kulturella betydelsen av ordet nation, det vill säga att olika nationer består av olika folkslag, en nation – ett folk. En nation utgörs av det folk som delar samma språk, kultur, historia och religion. På så vis definierar Sverigedemokraterna även sin syn på demokrati. I den sverigedemokratiska ideologin bör nationer inte blandas då det vid sammanblandning av olika folk gör det svårt att upprätthålla en fungerande demokrati, skriver de i sitt principprogram.

I juni 2018 hamnar riksdagens andre vice talman, sverigedemokraten Björn Söder, återigen i blåsväder då han i ett uttalande på Centerns facebooksida menar att judar och samer inte kan vara svenskar då dessa folk uppbär minoritetsställning i Sverige och därför är en egen nation i staten. En nation som omöjligt kan ingå i den svenska nationen då de olika nationerna inte delar språk, historia, kultur eller religion. Som stöd för sitt resonemang hänvisar Söder till den lag som Sverige antog 2009 där fem olika minoritetsgrupper fick en särskild ställning. Enligt denna lag ska dessa gruppers språk och kultur bevaras och utvecklas.

De flesta av oss ser minoritetslagstiftningen som en bekräftelse på att det i Sverige finns fler språk än ett och att alla dessa språk, kulturella uttryck och historia ska anses vara en del av det svenska, en del av vår gemensamma historia. Eftersom majoritetsbefolkningen också är de som besitter den yttersta makten, då de är fler, är minoritetslagstiftningen viktig för att främja minoriteternas rättigheter i Sverige demokratiskt. Lagstiftningen talar överhuvudtaget inte i termer om nation eller nationstillhörighet. Det är ett tankesätt som förkastades ihop med rasbiologin.

Men inte av Björn Söder och hans ideologiskt förankrade partikamrater. I P1-morgon (18 juni 2018) utvecklar han sitt resonemang i en debatt med Willy Silberstein. Björn Söder säger där att eftersom judar och samer i Sverige uppbär minoritetsställning har de rätt att inte behöva assimilera sig till den svenska nationen. Sverigedemokraterna ställer krav på assimilering av till exempel den muslimska minoriteten som inte uppbär samma minoritetsställning. I Sverigedemokraterna, säger han, gör vi skillnad på svenskhet i form av nationstillhörighet och medborgarskap. Om den svenska identiteten endast skulle bero på en bit papper, alltså medborgarskapet, skulle detta vara en förnedrande nedvärdering av den svenska nationen. Det han menar är att den svenska nationen består av lutherskt kristna, kulturellt och historiskt förankrade svensktalande svenskar medan den judiska nationen består av religiöst kulturellt och historiskt förankrade jiddischtalande judar. Den judiska nationen och de övriga minoritets-nationerna får dock oförändrat finnas i Sverige, resonerar Söder, på grund av minoritetslagstiftningen.

Kontentan av hans resonemang borde dock bli att alla övriga minoriteter i staten Sverige antingen ska assimilera sig och uppgå i den svenska nationen, något sverigedemokrater brukar benämna som öppen svenskhet, eller så ska de de facto flytta härifrån. Du kan alltså för all del bli svensk även om du etniskt inte är det, dock krävs det av dig att du ger upp din tidigare kulturella, religiösa och historiska identitet. För enligt den sverigedemokratiska idén om demokrati kan du inte ingå i den svenska nationen och vara muslim, lika lite som du kan ingå i den svenska nationen och vara jude.

Det är många som har svårt att svälja Söders ideologiska resonemang om nationen och svenskheten, även i de egna leden. Det är såklart inte så konstigt då vi fastnar i en diskussion om svenskhet som blir svår att reda ut. Är Zlatan som är född i Sverige men av föräldrar från Bosnien och Kroatien svensk, bosnier eller kroat? Är Laleh som flytt hit från Iran via Ryssland svensk och hur ser vi på den tjeckiskfödde Georg Riedel som skrev Idas sommarvisa? Efterspelet och diskussionen på olika sociala mediers plattformar speglar att det finns företrädare för Sverigedemokraterna som inte ser poängen med att driva denna fråga då den i sak är felaktig. Men för de högst ledande i partiet är denna ideologi viktig och det är mot denna idé om svenskheten, nationen och demokratin man måste se olika sverigedemokratiska utspel och tankar. Metodiskt och långsiktigt tycks dessa idéer planteras in i olika sverigedemokratiska förslag.

Det är mot detta vi måste se Sverigedemokraternas idé om att skrota modersmålsundervisningen i skolan. Det är härifrån kraven på att det är svenska och endast svenska som ska talas även på rasten i den svenska skolan härstammar. Alla språk förutom svenska ska förbjudas, menar de. Avskaffandet av undervisning i svenska som andraspråk och speciella isolerade skolor för nyanlända bör också förstås i ljuset av idén om den svenska nationen. Folk ska inte blandas, människor ska inte integreras. Ska du bo i Sverige ska du assimileras upp i den svenska nationen och överge din kultur, din historia, ditt språk och din religion.

Vi som kan vår historia vet redan att detta inte fungerar. I en inte alltför avlägsen dåtid hade vi en minoritetspolitik i Sverige som menade att bor man i Sverige ska man tala svenska och införlivas i den svenska kulturgemenskapen. För våra nationella minoriteter innebar det både en språklig och kulturell utarmning. Det finns gott om vittnen som berättar om de så kallade statsskolorna som staten gick in och bekostade i slutet av 1800-talet mot att undervisning endast fick bedrivas på svenska. Målet var att utrota minoriteternas kultur och språk. Inte ens på rasterna var andra språk tillåtna. De nationalistiska tankarna skadade minoritetsbefolkningar många generationer framåt, ärr som fortfarande inte läkt. Först 1957 fick barnen i Tornedalen använda sina modersmål i samtal med varandra på rasten och så sent som på 1980-talet delade man fortfarande upp de finska och svenska barnen i olika klasser på skolor i Göteborg.

Om Sverigedemokraterna får bestämma över skolan vill de tillbaka till den tid vi nyss lämnat och som vi vet är fel. De vill inte att skolan ska bejaka individens särart och kulturella arv. Istället ska en övergripande odefinierad svenskhet målas över alla individer. En svenskhet där Zlatan inte får plats. Vi kan inte längre sjunga vare sig Lalehs Goliat eller Riedels Idas sommarvisa på skolavslutningen. Skolan blir inte längre en mötesplats där våra kulturella olikheter möts utan en plats där den konstruerande svenskheten har tolkningsföreträde i alla sammanhang. Läser man den 47 punkter långa sverigedemokratiska motionen “En skola i världsklass” som lades fram hösten 2017 i ljuset av nationstanken blir det obehagligt på riktigt.

Att förbjuda språk, och att tvinga på individer kultur, historia eller religion, är inte förenligt med något som vi känner som vare sig demokratiskt, humanistiskt eller svenskt. Hela idén om nationen rimmar tämligen illa med den moderna världens utmaningar och med den tolerans, solidaritet och jämställdhet som vi så länge kämpat för i Sverige för att infria.

Som lärare är du van vid att förhålla dig till att politikernas idéer om skolan inte rimmar med din egen ideologiska övertygelse eller din yrkesmässiga erfarenhet. Skolan är ytterst ett politiskt verktyg för att skapa det samhälle vi vill ha. Styrningen av skolan är allt annat än politiskt neutral, även om undervisningen ska vara det. Att skolan vid varje val anses vara en av de viktigaste frågorna kommer sig härav. Den som får inflytande över skolan är den som får inflytande och makt över vilket framtida samhälle vi skapar.

Det var på det sättet när vi år 1962 införde grundskolan. Den politiska socialdemokratiska idéen att alla oavsett bakgrund skulle få lika möjlighet och gå i samma sorts skolor utifrån samma läroplan färgade den tidens skolpolitiska beslut. När friskolereformen genomfördes 1992 var det förenklat ett resultat av mångårig marknadsliberal lobbyism som enades med en romantiserad socialdemokratisk och miljöpartistisk önskan om de idéburna skolornas pluralism. Men oavsett läroplan och politisk inriktning har människovärdets okränkbarhet, och tanken om att skolan ska vara en plats där varje individ får utveckla sin unika särart till att bli en tillgång för samhället, stärkts med tiden.

Som lärare kan jag förhålla mig till skolpopulistiska utspel om mobilförbud eller ordningsbetyg, hur onyanserade de än är. Jag kan förhålla mig till skolor med läxor eller skolor utan. Betyg redan i årskurs fyra eller inga betyg alls. Det är en del av demokratin att skolan förändras beroende på vilka det är som röstats fram att styra.

Men när ett parti vill förändra spelreglerna för just demokratin i skolan och i förlängningen hela samhället genom att förbjuda elever att tala de språk de vill med sina kamrater och göra mig till den som ska upprätthålla förbudet: när de vill förbjuda kulturella uttryck som inte är, vad de menar, svenska: när ett parti menar att ta ställning mot främlingsfientlighet är att ta partipolitisk ställning: när skolan inte längre ideologiskt ska vara den plats där våra olika uttryck, särarter och unika erfarenheter möts och utvecklas, utan istället ska bli en svenskhets-fabrik, där definitionen av vad som är svenskt är diffust – då kan jag inte längre förhålla mig. Då kan jag inte längre vara med.

Om Sverigedemokraterna får inflytande över skolan efter den 9 september, vilket samhälle kommer vi då få? Jag vet att jag aldrig kommer kunna arbeta i en sådan skola som Sverigedemokraterna vill skapa och inte kommer jag vilja låta mina barn gå i densamma.

Den 9 september bestämmer vi tillsammans vilket framtida samhälle vi vill ha. På ett personligt plan avgörs dock min framtid som lärare.

Fotnot. Denna debattartikel är en personligt hållen text som reflekterar skribentens åsikter.