Alf Solander: Under pandemin är lärarna skolans hjältar

KRÖNIKA/ALF SOLANDER

Nu har vi haft coronaviruset i Sverige i ett år. Pandemin är fruktansvärd, det kommer ingenting gott av människor i vårt land dör eller hamnar på intensivvården. Samtidigt blir luftslotten och hierarkierna tydliga. Trots perioder av distansundervisning fungerar skolan. Pandemin lär oss att det som verkligen behövs i skolan är lärare och en fungerande stödorganisation runt eleverna. All överbyggnad har nämligen varit frånvarande i snart ett år – eller rättare sagt, på ytterst avlägsen distans.

Jag har en bekant som arbetar på en av de två statliga skolmyndigheterna. Hen tillbringar många dagar i sitt semesterhus på en plats i Sverige, hen har förberett våren, njutit av sommaren, rustat för höst, och njuter av den friska vinterluften. En, två, tre gånger per dag loggar hen in digitalt och samtalar med ett antal andra välbetalda tjänstemän. Man kan fråga sig på vilket sätt dessa chimärsamtal gör Skolsverige bättre, men trädgården och hens semesterhus mår bättre än någonsin.

Parkeringen i kommunen där jag arbetar är ständigt öde. Inget fel i det – det gäller ju att stoppa pandemin, men det visar också hur lite alla dessa hundratals människor i praktiken behövs. För att inte säga tusentals om vi bara håller oss till tjänstemän knutna till utbildningsförvaltningar i Sverige.

Skolbyråkraterna har ändå lugnat sig efter hand som pandemin utvecklats – det var värre liv i den digitala chefsluckan i våras. När det var som tuffast i mars, april och maj klev lärarna fram och tog ett ansvar som måste ha varit Skolsveriges största bragd sedan folkskolan instiftades. Inom loppet av ett dygn gick gymnasielärarna från konventionell skola till digital fjärrundervisning, trots att många hade väldigt begränsade förkunskaper om digitaliseringens möjligheter. Lärarna i grund- och förskola slog tredubbla knutar på sig själva för att sköta undervisningen trots att hälften av kollegiet saknades på grund av sjukskrivningar. Elevhälsopersonal, speciallärare och skolledare löste allt som föll mellan stolar varje enskild dag och ingen visste vilket kaos som väntade nästa.

Våra chefer mejlar att de befinner sig i stabsläge. Vad betyder det? Trots att jag själv arbetat som utbildningschef ser jag inte hur deras insatser påverkar den händelsestorm som skolorna befinner sig i. Som rektor får jag mitt i kaoset mejl från förvaltningen som undrar hur mycket livsmedel som förstörs i skolköket på grund av pandemin och vad det kommer att kosta? Vad svarar man? “Vi har fullt upp med att organisera distansundervisningen, att se vilka klasser som kan få undervisning trots sjukskrivna lärare, men vi har ett antal kilon vitkål och morötter som förr eller senare kommer att ruttna. Vårt lager av sjötunga och oxfilé i skolbespisningen är tyvärr mycket begränsat!”

Våra lokala tjänstemän formulerar coronainformation som ska distribueras vidare till all personal, eleverna och deras vårdnadshavare. Informationen är densamma som från Folkhälsomyndigheten: två meters avstånd, handsprit, stanna hemma vid förkylningssymptom. Mejlbombandet upphör aldrig, datumen uppdateras även om informationen är densamma. Det upprepas ständigt att stabsläget kvarstår, men vi får aldrig veta vad detta praktiskt betyder för oss och våra elever.

Sveriges lärare, stödpersonal och skolledare bär skolan. Trots pandemin visar det sig att lärarna ror ut stormen. Systemteorin lär att de som är närmast eleverna har störst chans att klara uppdraget och denna slutsats stärks av pandemin.

Världen vore bättre utan covid-19, men det är viktigt att lära också av pandemin. Lärarna och stödpersonalen är navet, men fram till coronakrisen ifrågasätts deras kompetens och utbildningsnivå. Istället styrs och kontrolleras skolans medarbetare in absurdum, av tjänstemän på alla nivåer, i friskolekoncerner, i kommuner och på statlig nivå genom inspektioner och myndigheter. Men i krutröken märker vi att de som tror sig ha en funktion faktiskt betyder ytterst lite.

Kan pandemin få oss att vakna? Varför saknar skolan resurser, specialpedagoger, lärartäthet i klassrummen, bemanning av stödfunktioner och skolledare? För skolan vore det bättre om alla dessa tiotusentals tjänstemän på olika nivåer fortsätter att påta i sina stugor och nöjer sig med enstaka uppkopplingar per dag. Låt dem pensioneras i sina rabatter, men anställ inte fler. Det behövs såklart tjänstemän för att följa upp resultat och sköta den strategiska planeringen, men inte tiotusentals. Medge att skolorna och pedagogerna i Sverige klarat pandemin ypperligt utan Skolinspektionen.

Låt eleverna och skolorna få del av alla hundratals miljoner som byråkratin och överförmynderiet kostar – och vars största avtryck är att de paralyserar energin och styrkan hos skolorna med sin existens.

Alf Solander 

Fakta/Alf Solander är gymnasierektor och fd skolchef. Han har publicerat artiklar och debattinlägg i Svenska Dagbladet, Expressen, Dagens Samhälle och Skolporten m fl. Författare till Konsten att leda en skola – att göra det omöjliga, Lärarförlaget 2017.

Skolporten nr 6/2020 ute nu!

Inte redan prenumerant? Missa inte kampanjpriset:

2 nr av Skolporten för prova-på-priset 99 kr!

Prenumerera

PSST. Prenumeranter läser hela arkivet utan kostnad i appen Skolporten!

Ladda ner Skolporten i App Store eller Google Play