Vilken skola vill vi ha?

Utbildningsforskaren Gunnlaugur Magnússon gillar de breda, fundamentala frågorna om skolan, både i sin forskning och när han ger sig in i debatten: Vilka ideal har vi för skolan? Vad anser vi att den är till för?

HAN KÄNNER stresspåslaget när han skickar in en debattartikel eller publicerar en twittertråd om skolpolitik.
– Jag vet att det kan bli hätskt, säger Gunnlaugur Magnússon. Men jag tycker att forskare har ett ansvar att delta i debatten och att det ofta varit brist på forskarröster, även om det blivit bättre. Jag vill föregå med gott exempel. Hittills har det gått rätt bra. Jag har inte råkat ut för några drev.

Men är det verkligen bara av plikt? Det är något med hans sätt att skriva, man får en känsla av att skribenten har rätt roligt. Som när ordet ”superskurkkollektiv” dyker upp mitt i en torr analys av hur det beryktade ”pedagogiska etablissemanget” används i debatten.
– Det är väl både plikt och lust. Jag tycker om att skriva och jag gillar att formulera mig för olika läsekretsar. Att inte bara vända mig till forskarkollegor, utan också till allmänheten.

GUNNLAUGUR MAGNÚSSON är docent och utbildningsforskare vid Uppsala universitet. Inkludering har varit ett viktigt tema i hans forskning, och ofta även skälet till att han yttrat sig i debatten. Som när januariöverenskommelsen – regeringens uppgörelse med Centern och Liberalerna 2019 – i en av sina 73 punkter slog fast att ”inkluderingstanken har gått för långt”.
– Det är ju inget nytt påstående. Det har upprepats i olika sammanhang, och det talas ibland nedsättande om en ”inkluderingshysteri”. Men det är väldigt oklart vad som åsyftas, vilket försvårar en konstruktiv diskussion. Inkludering kan betyda flera olika saker, som är viktiga att hålla isär.

Ibland, särskilt i samband med kritik, reduceras inkludering till att betyda placering: att peta in alla barn i samma klassrum. Det är svårt att hitta någon som förespråkar det i sig som pedagogisk idé, konstaterar Magnússon. Däremot kan det vara en frestande lösning av andra skäl – det är till exempel kostnadseffektivt.
– 30 tioåringar i ett trångt klassrum – då kommer ju problemen som ett brev på posten! Vi är överens om att det är dåligt. Poängen med inkludering är pedagogisk och social delaktighet för alla elever. Där är placering en aspekt, men det handlar om så mycket mer. Och det kräver resurser.

Tanken att stök i klassrummen beror på inkludering och att det vore bättre att lyfta ut elever i behov av stöd bygger på flera missuppfattningar, menar han.
– Elever i behov av stöd är inte en homogen grupp med likartade behov, och verkligen inte synonym med gruppen utagerande elever. Dessutom – om vi ökar segregationen i skolan genom att ta barn ur klassrummet och placera dem i separata grupper… förlåt, men vem ska undervisa dem? Vi har stor lärarbrist.

BLAND ELEVER I behov av stöd finns alltid en överrepresentation av barn med utländsk bakgrund och barn med låg socioekonomisk ställning. Därmed blir inkludering också en fråga om mångfald och ytterst om demokrati, menar Gunnlaugur Magnússon.
– Antagligen menar januariöverenskommelsen att det som har gått för långt är att placera många barn i samma klassrum utan resurser. Inte att demokratin har gått för långt. Men så länge det blandas ihop är det svårt att komma vidare i diskussionen. Och hävdar man att inkluderingen har gått för långt, utan att samtidigt fråga sig hur redan utsatta grupper inte ska drabbas ännu hårdare, så missar man något viktigt i en skola som ska främja demokrati.

I sin forskning har Gunnlaugur Magnússon bland annat studerat inkludering som utbildningspolitiskt ideal: hur det beskrivs och om det får företräde framför andra ideal.
– Mitt svar är kort sagt: nej. Vi kan på olika nivåer se ambitioner till inkludering, men begreppet nämns inte i tyngre styrdokument och prioriteras sällan i det politiska samtalet.

Inkluderingsidealet kan hamna i konflikt med marknadsidealet, alltså att skolvärlden ska vara en marknad präglad av konkurrens och kundens valfrihet. Då är det i regel marknadsidealet som vinner, konstaterar han.
– Vi ser ökande segregation i skolsystemet i dag. Skolor blir mer homogena vad gäller elevers bakgrund. Att den utvecklingen kan fortsätta är ett tecken på att marknadsidealet är överordnat.

Båda idealen är idéer som fått brett internationellt genomslag sedan 1990-talet. De senaste årens misstro mot inkluderingstanken, illustrerat av januariöverenskommelsen, tycks däremot vara ett mer svenskt fenomen, menar han.
– Andra länder fortsätter att sträva efter mer inkluderande skolsystem. De ser det som ett sätt att motverka extremism och polarisering i samhället. I Sverige har vi också problem med ökad extremism och polarisering, men här backar vi i stället från inkludering som politiskt mål.

INTRESSET FÖR SKOLFRÅGOR fick Gunnlaugur Magnússon med sig hemifrån. Han är lärarbarn och hoppade in som lärarvikarie redan i tonåren. Efter lärarhögskolan på Island kom han till Sverige för att bygga på med en masterexamen.
– Jag valde att jämföra utbildningsreformer och utbildningspolitik i olika länder. Där vaknade tanken på en forskarbana. För fem år sedan disputerade jag i didaktik.

En gemensam nämnare för hans forskning är att titta på saker i en bredare kontext och hur maktrelationer och historien spelar roll. Det är också vad han skulle önska sig av skoldebatten: att den släppte detaljerna och diskuterade de stora sammanhangen. Vad vill vi att skolan ska uppnå? Vilka resurser är vi beredda att lägga på det?
– När vi riktar blicken mot konstruktivism i läroplanerna eller postmoderna pedagogikforskare, då diskuterar vi skenfrågor. Skolsystemet är först och främst materiella konsekvenser av politiska prioriteringar. Resurser. Det är det som vi borde diskutera.

Ett problem för debatten är att det inte är alldeles enkelt att få en övergripande bild av hur svensk skola bedrivs i 290 kommuner med självstyre.
– Där har tankesmedjan Balans de senaste åren gjort ett imponerande arbete med att jämföra vad som pågår i kommuner och regioner, säger Gunnlaugur Magnússon. De har visat hur välfärden i dag skärs ner nästan överallt. Det sätter förstås ramar för vad skolan kan åstadkomma. Därför måste en diskussion om skolan börja i ambitioner och resurser, inte i detaljer om undervisning.

Text: Anders Nilsson
Foto: Oskar Omne

6 × Gunnlaugur
× Namn: Gunnlaugur Magnússon
× Född: 1979.
× Jobbar som: utbildningsforskare, docent i pedagogik, Uppsala universitet.
× Bakgrund: Uppvuxen i Hafnarfjörður nära Reykjavík. Lärarutbildad på Island, doktorsexamen i Sverige 2015.
× Bor: i Eskilstuna med hustru, två döttrar och katt.
× Om att numera ha egna barn i skolan: ”Jag visste det sedan tidigare, men slås ändå av det: de allra flesta människor som jobbar i skolan gör så bra ifrån sig som de bara kan. Men de har väldigt olika förutsättningar. Diskrepansen mellan de ideal vi har och hur de iscensätts i skolans vardag kan vara stor.”

Artikeln är publicerad i Skolporten nummer 3 2020

Tema: SKOLCHEFENS KOMPLEXA ROLL

Inte redan prenumerant? Missa inte kampanjpriset:

2 nr av Skolporten för prova-på-priset 99 kr!

Prenumerera

Du som prenumerant läser hela arkivet utan kostnad i Skolportens app: App Store eller Google Play