Mötet är det viktiga

I ett år har Ann-Louise Ljungblad filmat fyra lärare och deras möte med totalt hundra elever. Syftet: Att på mikronivå se hur en bra lärare – elevrelation ser ut i praktiken och fånga det samspel som skapar en framgångsrik relation.

Idén till avhandlingen fick Ann-Louise Ljungblad när hon diskuterade matematikundervisning med sina elever och dessa betonade vikten av hur lärarna möter dem.

– Jag upplevde att vi ibland talade förbi varandra. Efter ett tag förstod jag att vi pratade om olika saker – jag om det didaktiska, de om det relationella. Det blev en aha-upplevelse, säger Ann-Louise Ljungblad.

Hennes avhandling är skriven inom forskningsfältet relationell pedagogik, ett relativt outforskat område vad gäller matematikundervisning, det område hennes forskning behandlar. Elever i grundskolan, gymnasiet och i gymnasiesärskolan fick beskriva vilka lärare de tyckte var framgångsrika. Därefter filmade Ann-Louise Ljungblad dessa lärares lektioner. Tillsammans med lärarna analyserade hon sedan filmerna utifrån vad som hände i mötet med eleverna. De tittade på blickar, tonfall, kroppsspråk.

– Vi har inte något professionellt språk för att prata om det relationella. Lärarna blev helt ställda när de insåg hur aktivt de själva relaterade till eleverna. Vanligtvis pratar man om läraren som den reflekterande praktikern, men lärare svarar ofta eleverna utan att medvetet reflektera.

Typiskt för lärarna i studien var att de klarade av svåra situationer – när eleven gjorde något oväntat. Avgörande då var hur läraren mötte eleven utan att värdera.

– De sa saker som ”Det var intressant”, ”Hur tänkte du då?” i stället för att prata om rätt och fel. De utgick från varje elevs svar och utforskade svaret tillsammans med dem.

Läraren visade genom sitt sätt att fråga att det inte var elevens fel att hen inte förstod. När lärarna inte kände att de nådde fram bad de om att få fundera och återkomma.

– På det sättet visade de tydligt för eleverna att dialogen kommer att fortsätta. De här lärarna skapade dialog under hela lektionerna, och det var fantastiskt att se hur det skapade engagemang hos eleverna. De var intresserade och jobbade intensivt.

Lärarna tog inte bara ansvar för undervisningen, utan de tog också ett tydligt ansvar för relationerna. Och de hade en prestigelös hållning, menar Ann-Louise Ljungblad.

– Lärarna berättade att de ofta tog första steget efter att något blivit tokigt. De kunde exempelvis säga till eleven ”Ursäkta, det här kändes inte riktigt som att det blev bra”.

Avhandlingen är hoppingivande, fortsätter hon. Den visar att vi kan utveckla vårt sätt att relatera till eleven, och vårt sätt att möta situationer man inte förväntat sig.

– Ett sätt att börja fundera i dessa banor är att som lärare ställa sig frågorna: När eleven gör något jag inte förväntat mig, vad visar sig då i mitt ansikte, i min blick och i mitt tonfall? Det är ett sätt att bli mer medveten om hur man relaterar till eleverna.

– När man får till ett personligt möte i det oberäkneliga, då händer det saker. Eleven blir trygg och vågar ställa nya frågor. Det skapar flow.

Fakta/Ann-Louise Ljungblad

Född: År 1961.

Avhandling:Takt och hållning. En relationell studie om det oberäkneliga i matematikundervisningen.

Bor: Göteborg.

Bakgrund: Mellanstadielärare och specialpedagog. Har tidigare arbetat som rådgivare på Specialpedagogiska skolmyndigheten.

AvHanna Nolin

Foto Emelie Asplund

>>>Artikeln är tidigare publicerad i Skolportens forskningsmagasin nr 3 2016, beställ ditt ex här!

Nytt nr av Skolportens forskningsmagasin ute nu!

Inte redan prenumerant?

Just nu får du 6 nr (helår) av Skolporten för endast 349 kr.

+ Du får välja 3 nr av Språktidningen eller Forskning & Framsteg gratis! Beställ här!