Allmänheten har fortfarande stort förtroende för skolan som institution liksom för lärarna som yrkesgrupp. Detsamma kan man inte säga om skolans organisation där missnöjet är stort med skolans omstrukturering. Det skriver Sverker Lindblad, professor emeritus i pedagogik, i en debattartikel i Göteborgs-Posten.

Boken Glädjeparadoxen är ett uttryck för en nostalgisk längtan till en svunnen bättre tid. Det hade varit klädsamt om bokens författare hade visat intresse för den befintliga forskningen om det svenska skolväsendets historia, inte minst då de anspelar på den vetenskapliga genren i användande av ord som forskning och vetenskapligt stöd.

I en ny bok belyser Magnus Hultén, utbildningshistoriker vid Linköpings universitet, skol­reformerna på 1990-­talet. Han menar att vi idag upprepar 1990-talets misstag på skolans område, drivna av samma, överdrivna, kunskapsvisioner (pdf).

Effektivisering, kvalitetssäkring och evidens kan låta bra, men Michael Walls och Jan Nilsson menar att dessa delar av vad som ofta kallas New Public Management i själva verket urholkar både lärarnas professionella autonomi och i förlängningen själva demokratin. De hävdar att vi vet för lite om konsekvenserna av olika skolutvecklingstrender, inte minst vad det innebär…

I en ny bok beskriver en rad forskare utvecklingen av det svenska utbildningssystemet och hur det påverkar lärare, elever och rektorer.

Det är tydligt att det funnits en stark tilltro till utvärdering som lösning på en rad olika uppfattade problem under de senaste trettio årens stora skolreformer. Det visar statsvetaren Malin Benerdal i sin avhandling.

Paul A. Kirschner och Mirjam Neelen gör en vidräkning med det de kallar pedagogiska reformatorer i skolan, reformatorer som verkar sky den typ av kunskapsinhämtning och faktainlärning deras egen utbildning – och därmed framgång – bestod dem med.

Talet om tidigare rådande flummig skolpolitik får närmast betraktas som ett stycke illiberal propaganda, menar Klas Lindelöf, skoldebattör med bakgrund som lärare och skolledare.