Paul A. Kirschner och Mirjam Neelen gör en vidräkning med det de kallar pedagogiska reformatorer i skolan, reformatorer som verkar sky den typ av kunskapsinhämtning och faktainlärning deras egen utbildning – och därmed framgång – bestod dem med.

Talet om tidigare rådande flummig skolpolitik får närmast betraktas som ett stycke illiberal propaganda, menar Klas Lindelöf, skoldebattör med bakgrund som lärare och skolledare.

De senaste decenniernas skolpolitik har drivits av en rädsla för flum. Men kanske borde vi, istället för att fråga oss hur vi får en så mätbar skola som möjligt, faktiskt ställa oss mer flummiga frågor, exempelvis frågan om hur skolan kan bli så demokratisk som möjligt, skriver Magnus Hultén, Linköpings universitet.

Förstelärarereformen har stärkt lärarnas autonomi och inflytande, framförallt på organisatorisk nivå. Samtidigt har reformen också inneburit att lärarkåren blivit mer hierarkiskt indelad, visar forskning vid Göteborgs och Lunds universitet.

Jan Björklund var med och formade en ny skolpolitisk inriktning för dåvarande Folkpartiet på 1990-talet som blivit oerhört framgångsrik. Arvet efter Björklund är dock tudelat, skriver Eric Cardelús, lektor, lärarutbildare och mångårigt verksam gymnasielärare.

Ingen som följt skoldebatten kan väl ha undgått att årets heta ämne har varit “kunskap”. En specialskriven artikelserie av Sten Svensson ger en bakgrund till denna debatt genom att belysa den så kallade kunskapsrörelsens utveckling sedan 1980-talet.

Genom att skylla på 1960-talets skolreformer försöker de borgerliga två sina händer och säga att de inte har något ansvar för kunskapsraset. Det skriver Sten Svensson, skolpolitisk utredare för tankesmedjan Katalys och medlem i Nätverket för en likvärdig skola.