Programmering på fritids gav bättre samarbete och nya kompisrelationer

Utveckla skolan nummer 6/2019: Digital kompetens, kodning och teknik på fritidshemmet

Eleverna som deltog i ett programmeringsprojekt på fritids lärde sig att samarbeta och lösa problem tillsammans. Dessutom uppstod nya kamratrelationer utifrån det gemensamma intresset. Det konstaterar lärarna Stina Hedlund på Björknässkolan och Linnea Malmsten på Sågtorpsskolan.

Varför ville ni skriva en artikel?

–Vi gjorde det här projektet 2015, vilket är ganska länge sedan. Men projektet handlar om programmering på fritidshem, ett område där det tyvärr inte har hänt så mycket, så vi kände att vi ville skriva en artikel om det. Dels för att få reflektera över det vi har gjort, men också för att inspirera andra. Det är inte så krångligt och svårt som man tror. Det handlar om att ta sig över en tröskel och det ville vi beskriva.

Vad handlar artikeln om?

– Om när vi i början av 2015 blev intresserade av programmering i skolan. Programmering diskuterades mycket i media, på olika bloggar, på Skolverket och i riksdagen. Det diskuterades hur vi skulle förhålla oss till programmering i skolan och om det skulle det bli ett eget ämne. Vi blev nyfikna på att dra igång ett programmeringsprojekt men vi kände oss väldigt osäkra. Under 2012 hade vi haft ett annat projekt på fritids som vi kallade IKT-fritids. Det handlade mer om värdegrundsarbete, hur man är en schysst kompis på nätet och om att förebygga kränkningar. Programmering kändes nytt och svårt. Vi ville utmana oss själva, så vi drog igång projektet “HackerSpace”.

– Vi tog i stort från början. Vi tänkte att om vi ska dra igång ett projekt och programmera på fritids så ville vi att det skulle nå alla fritidsbarn på skolan. De fick anmäla sig till en kurs som varade i fem veckor och det var många elever som ville vara med. Projektet pågick under vårterminen från första veckan i januari till och med sista veckan i maj. Under projektets gång har cirka 200 elever på fritids provat på att programmera. Årskurs 1 och 2 programmerade en dag i veckan och årskurs 3 en annan dag. Vi funderade mycket på hur vi skulle göra, eftersom vi egentligen inte kunde något om programmering. Vi startade med att läsa mycket, bland annat om hur andra lärare hade gjort med yngre barn. Men vi hittade inget som handlade om programmering på fritids.

– Vi startade varje tillfälle med en kort del med analog programmering där vi använde pilar och olika symboler som vi ritade på tavlan, så fick eleverna programmera varandra. Efter det fick eleverna möjlighet att prova olika appar. Vi började med att visa hur de fungerade på smartboarden. När eleverna skulle börja var det alltid några som ville prova själva direkt och andra som ville har mer hjälp. Lite längre in i projektet löste vi alla banor och tog en skärmdump för att ha ett facit som vi kunde använda som sista utväg när barnen inte fick det att fungera och riskerade att tröttna.

– Ettorna och tvåorna arbetade med apparna Kodabel, Lightbot och Scratch Jr. I de två första handlar det om att programmera så att en figur tar sig från A till B. I Scratch Jr handlar det mer om kreativt skapande. Där kan eleverna använda olika figurer och bakgrunder för att skapa interaktiva berättelser. Med de äldre eleverna använde vi en plattform på datorn som heter Scratch. Det är mer kreativt ungefär som Scratch Jr men i Scratch får eleverna större utmaningar och kan skapa egna spel.

Vilka resultat har ni sett?

– Vi kunde se flera vinster med eleverna. Eftersom de kom från olika fritidshemsavdelningar uppstod det nya kamratrelationer som skapades ur det gemensamma intresset för programmering. De lärde sig också att arbeta och lösa problem tillsammans och att inte ge upp direkt utan istället undersöka om det finns fler lösningar på ett problem.

– Vi skulle inte göra på det här sättet idag. Det var otroligt krävande att två gånger varje vecka från januari till och med maj programmera med alla barnen. Det var jätteroligt men det tog också jättemycket energi. Vi skulle rekommendera att man startar i lite mindre skala och utökar efter hand. Vi gick från noll till hundra direkt. Men vi lärde oss att diskutera och utveckla arbetet under projektets gång, att utvärdera vad som fungerade eller inte fungerade och hur vi skulle kunna göra det bättre nästa gång.

”Som lärare måste man inte ligga steget före, det är bra om man gör det, men det är inte helt nödvändigt. Vi vill förmedla att man inte behöver kunna allt, man måste våga kasta sig ut lite.”

Hur har ert arbete förändrats av projektet?

– Vi har mycket större självförtroende när det gäller programmering och ger oss mycket lättare i kast med nya saker. Själva tekniken känns inte så svår längre. Vi vet att vi kan lära oss. Allt finns på Youtube, där kan man kolla upp det mesta bara man tar sig tid.

– En annan viktig sak är att vi vågade lita på att eleverna kunde och att de kunde lära varandra. Vissa saker lärde vi oss tillsammans med dem. Som lärare måste man inte ligga steget före, det är bra om man gör det, men det är inte helt nödvändigt. Vi vill förmedla att man inte behöver kunna allt, man måste våga kasta sig ut lite. Vad är det värsta som kan hända? Kanske är det att en elev kan lösa ett problem innan vi gör det. Det är väl egentligen bara bra!

Hur för ni ert arbete vidare på er arbetsplats?

– Vårt intresse för teknik, digitalisering och digitala verktyg har växt och blivit större. Idag jobbar vi på två olika arbetsplatser. Linnea jobbar kvar på Sågtorpsskolan, både som lärare för yngre åldrar och som IKT-pedagog, och driver IT-utvecklingen på sin skola. Stina har en motsvarande tjänst på Björknässkolan.

Linnea Malmsten är lärare för yngre åldrar och IT-pedagog på Sågtorpsskolan.
E-post: linnea.malmsten@nacka.se

Stina Hedlund är fritidspedagog och IT-pedagog på Björknässkolan.
E-post: stina.hedlund@nacka.se

Åsa Lasson