Programmering lockar elever att hjälpa varandra

Leda och lära nummer 6/2020: Hur fungerar programmeringsundervisning enligt lärarna själva? En effektstudie av 128 lektioner i programmering i grundskolan.

Pojkar och flickor är lika aktiva i programmeringsundervisningen. Den inspirerar också eleverna att hjälpa varandra, konstaterar Hélen Viebke som skrivit en utvecklingsartikel om vad elever lär sig och vad lärare tycker om det nya inslaget i kursplanen.

Varför ville du skriva en utvecklingsartikel?

– Jag arbetar som utvecklingsstrateg vid barn- och utbildningsförvaltningen i Åstorp. Programmering är ju nytt i kursplanen och jag var genuint nyfiken på vad eleverna lär sig och vad lärarna uppfattar att de lär ut i programmeringsundervisningen. Genom att Åstorps kommun deltagit i Ifous-programmet ”Programmering i ämnesundervisningen” fick jag möjlighet att undersöka ämnet.

Vad handlar artikeln om?

– Jag har undersökt vad grundskoleeleverna i Åstorps kommun lär sig när de programmerar samt vilka möjligheter respektive hinder som lärare upplever i programmeringsundervisningen.

– Artikeln baseras på underlag från alla lärare i årskurs 1 till och med årskurs 9 som under en termin dokumenterat sina lektioner i programmering – vilka metoder de använt, vilka effekter i lärandet under programmeringsundervisningen som de uppfattat att eleverna fått, samt hur lärarna själva upplevt lektionen och vilket sinnestillstånd de hade efter den.

– Från Åstorp deltog även tio lärare i Ifous-programmet som tillsammans med sina kollegor ute på skolorna bland annat undersökt effekterna av elevernas lärande i programmering. Min artikel bygger på resultat från deras studie samt generell forskning i programmering.  

Vilka resultat har du sett?

– De fem tydligaste effekterna av programmeringsundervisningen är att pojkar och flickor är lika aktiva, att eleverna testar och felsöker, utvecklar sin problemlösningsförmåga, är mer aktiva samt att eleverna hjälper varandra mer än vanligt.

– Skillnader mellan könen syns främst i vad flickor respektive pojkar fokuserar på, flickor ägnar mer tid åt design och detaljer medan pojkarna är mer tävlingsinriktade. Den här skillnaden minskar i klasser som lärare beskriver som mer välfungerande. Lärarna märkte också att eleverna, framför allt i de yngre årskurserna, gärna testade, felsökte och därmed utvecklade sin problemlösningsförmåga.

”Det är uppenbart att programmering skapar en känsla av att lärare och elever lär sig tillsammans.”

– Tydligt är att programmering i undervisningen väcker elevernas lust att hjälpa varandra. Min tolkning är att lärarna inte givet har samma pondus i programmering som övriga ämnen och det leder till att eleverna tar mer ansvar för varandras lärande. Det är uppenbart att programmering skapar en känsla av att lärare och elever lär sig tillsammans.

– Lärare i de lägre årskurserna upplevde programmering roligare och mer lustfyllt jämfört med sina kollegor i högstadiet. Många högstadielärare kände sig stressade, främst för att de kände att de inte hade tillräckligt med kunskaper i ämnet. Lärarna konstaterar också att de inte använder programmeringsbegrepp, att de saknar ämnesspråk i programmering. Sammantaget vittnar detta om ett behov av kompetensutveckling.

Hur har ditt arbete förändrats av projektet?

– Som utvecklingsstrateg har jag tydligt sett att vi behöver arbeta mer för ökad likvärdighet då resultaten visar stora skillnader mellan skolorna. De bottnar bland annat i hur olika skolledare prioriterar frågor om programmering och det har lett till stora skillnader i kompetens mellan skolorna. 

Hur för du ditt arbete vidare på din arbetsplats?

– Jag har informerat både tjänstemän och politiker och tidigare i höstas hade vi en hel studiedag om vad vi fått fram genom Ifous-programmet. Vad som är positivt är att vårt arbete väckt stort intresse bland många lärare och då inte enbart matematik och NO-lärare.

Helén Viebke är utvecklingsstrateg och vid barn- och utbildningsförvaltningen i
Åstorp.

Av Susanne Sawander