Barns och ungas kamratskapande är livsviktigt
Maud Ihrskog säger att barns kamratskapande måste upp på de vuxnas agenda: att lära sig läsa och skriva kräver hjälp – det gör även relationsskapandet. Att drabbas av utanförskap eller att bli utesluten ur gruppen kan få förödande konsekvenser: att vara älskad, att få ha roligt, att känna tillit och närhet, det är livsviktiga faktorer för ett barn.
Hur blev du intresserad av ämnet?
– Jag är fritidspedagog i grunden, men har även arbetat som metodiklärare på lärarutbildningen. I det pedagogiska programmet för fritidshemmet framgår det att ett av målen är att stödja kamratrelationen, men hur omsätter man det i praktiken? Vad betyder det att ha kamrater – eller att inte ha det?
Vad handlar avhandlingen om?
– Den handlar om att det är svårt att skapa relationer, och att det tar tid. Omgivningen och villkoren runt omkring barnen måste helt enkelt bli mer lämpade för relationsskapande. Många av de barn som deltog i min studie säger dessutom att vuxna inte främjar kamratskapet. Det stämmer inte helt, för visst försökte de vuxna underlätta på olika sätt, men att barnen ÄNDÅ uttrycker en saknad visar att vi uppenbarligen inte gör tillräckligt. På många sätt är det lite andefattigt: barnen växer ifrån varandra och har inte förmågan att skapa nya kamrater, de går i skolan hela dagarna och har ofta mycket aktiviteter utanför, det lämnar inte mycket tid kvar till relationsskapandet. Vuxna MÅSTE börja ta det här på allvar, relationsskapandet sköter sig inte av sig självt, vi måste gå in i processen och aktivt hjälpa till. Att lära sig läsa, skriva och räkna kräver hjälp – det gör relationsskapandet också. Många gånger så hindrar läraren istället kamratskapandet – är man för goda vänner flyttas man kanske isär, annars blir det för stökigt, men det tycker jag utgör ett tankefel i relationsskapandet.
Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?
– Det viktiga är att vi tar barnen på allvar, och att vi kommunicerar med dem. Varför säger de att vuxna inte främjar kamratskapet? Att vara älskad, att få ha roligt, att känna tillit och närhet, det är en LIVSVIKTIGA faktorer för ett barn. Gruppen fungerar som ett pedagogiskt redskap, där barnen kan bli bekräftade och få känna tillhörighet, och det måste vuxna främja. Att inte känna sig delaktig och behövd kan få negativa konsekvenser för ett barns identitetsutveckling: det sammanhang som barnet borde ingå i, får hon eller han istället betrakta från åskådarläktaren.
– Många gånger behandlas barn som objekt när det gäller deras relationer, att få välja följeslagare till en klass visade sig till exempel vara en skenmanöver när man senare delade barnen igen, för att den första indelningen inte fungerade. Ibland hindrade även läraren vissa elever från att välja varandra, eftersom de var FÖR bra kompisar. Problemet är att nästa samtliga elever har en stark tro på sin egen förmåga att kunna skapa nya relationer i högstadiet, de hade massor av tillförsikt och såg fram emot att få nya vänner. Men de var utelämnade till sig själva att klara av relationsskapandet och förväntningarna ledde ofta till brustna illusioner när de inte infriades. Kamratskapandet var helt enkelt för jobbigt och svårt, det ÄR inte lika enkelt att skapa relationer på högstadiet som när man var yngre. OM man ska flytta barnen, så föreslår jag att man tar ta halva klasser, eller låter de som är vänner fortsätta ihop, eftersom tryggheten är så viktig.
Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?
– Att barnen hade ganska få kompisar förvånade mig, men också att fritidsaktiviteter inte skapar nya relationer. Många gånger väljer barn aktiviteter där de redan har kompisar, under själva aktiviteten finns ofta inte utrymme för något relationsskapande. De oorganiserade aktiviteterna är istället mer meningsskapande för barnen, eftersom de gör saker de själva har valt. Tyvärr är det mer sällan accepterat av föräldrarna, som ofta har en ganska nyttofokuserad inställning till vardagen. Det leder till att relationsskapandet helt enkelt inte får den tid och plats som den behöver. Ytterst handlar det om informella lärprocesser: vi vet att barn lär sig hela tiden, men hur tar vi det på allvar, och skapar vi rum för det?
Vem har nytta av dina resultat?
– ALLA som arbetar med barn. De bör känna till hur relationsskapande går till, eftersom det har så stor betydelse för barnen. Det kan få förödande konsekvenser att inte få ingå i en grupp där man kan bli bekräftad. Alla barn har rätt att känna sig behövda, att ha närhet till någon.
Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?
– Givetvis hoppas jag att det slutligt bidrar till att vuxna tar sitt ansvar och ser sin del i den här processen, att vuxna sätter upp sociala relationer på ALLAS agenda, i synnerhet fritidspedagogerna. Barn och unga är hänvisade till vuxnas strukturer och arrangemang – därför måste vuxna anstränga sig för att förstå vad relationer betyder ur ett barns perspektiv. Det går inte att ta det här ”med vänsterhanden” – vi pratar om att sociala relationer är så viktigt, men om det inte SYNS i verksamheten, har vi verkligen tagit det på allvar då?