Studenters vägar till ett akademiskt språk

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag är själv gymnasielärare i svenska och engelska och har undervisat nya studenter på universitetet, så min forskning har sin grund i frågor som har uppstått i den egna undervisningen. Jag märkte nämligen att nya studenter inte höll en förväntad standard på sitt akademiska skriftspråk, vilket ledde till att jag började fundera vad som låg bakom den här försämringen – var gymnasieskolans undervisning orsaken till problemet, eller fanns det andra förklaringar? Jag började med att skriva en licentiatuppsats där jag undersökte vilken betydelse gymnasieskolans undervisning i svenskämnet hade för övergången till universitet och högskola, men frågan växte vidare och blev så småningom till en doktorsavhandling.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om vägar och hinder till ett akademiskt skriftspråk; jag beskriver hur det akademiska skriftspråket ser ut hos nya och erfarna lärarstudenter i början av deras utbildning, vilket jag sedan jämför med studenter som precis har slutfört sina akademiska studier. De flesta studenter har ju lyckats lära sig ett akademiskt skriftspråk vid slutet av sin utbildning, frågan är bara hur de har gått till väga?
– Avhandlingen bygger på textanalyser och intervjuer med 15 studenter: fem av dem var nyblivna studenter som ingick i min licentiatuppsats, resterande tio var erfarna studenter som intervjuades i slutet på sin utbildning. Jag märkte nämligen när jag skrev licentiatuppsatsen att de fem nyblivna lärarstudenternas akademiska skriftspråk inte höll måttet, men att det var mer som spelade in än bara gymnasieskolans undervisning i svenskämnet. Det är viktigt att poängtera att den allmänna övergången från gymnasium till högskola är minst lika ansträngande som den språkliga: de här studenterna var ensamma, de hade svårt att hitta rätt, de var överväldigade av allt ansvar – det är många saker som spelar in den här första tiden.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Ett viktigt resultat är att för studenterna handlar det akademiska skrivandet mycket om imitation: de imiterar på olika nivåer och olika sätt beroende på var de befinner sig i sin utveckling. Nya studenter skriver i stor utsträckning av, de vill säga de imiterar hela formen, medan erfarna studenter imiterar mer ”vetenskapslikt” och följer normerna för ett akademiskt skriftspråk. Ett problem är dock att studenter och akademi värderar en text olika: i den akademiska världen har en text främst ett prestigevärde, att få något publicerat i en internationell tidskrift har till exempel stor betydelse, men för studenterna har texten snarare ett instrumentellt värde – akademiskt skrivande är något de måste kunna hantera för att ta sig igenom utbildningen. Det finns dessutom en inbyggd forskarnorm på universitet och högskolor kring hur en akademisk text ska se ut (där idealet är en forskartext): studenterna bedöms utifrån hur de presterar i förhållande till den normen, vilket kanske inte är det mest optimala eftersom akademins förväntningar uppenbarligen inte stämmer överens med studenternas värderingar.
– Ett annat viktigt resultat, som tyvärr är lite dystert, är att studenterna inte verkar kunna se någon framtida nytta med att lära sig ett akademiskt skriftspråk. De tror helt enkelt inte att de kommer att skriva särskilt mycket i sitt framtida lärarjobb, i alla fall inte på ett akademiskt sätt. Det är synd, för jag tror absolut att det finns ett behov av att kunna skriva kommunikativa texter som ska vara självbärande – till exempel individuella utvecklingsplaner som inte bör lämna utrymme för tolkning hos läsaren. Tyvärr cementeras den här uppfattningen hos studenterna redan på lärarutbildningen.
– Avhandlingen visar även att studenterna är kritiska mot universitet därför att man ofta är otydlig: responsen på texterna är oklar, det är oenhetligt mellan olika ämnen och discipliner och det är överhuvudtaget svårt att röra sig i ett system där spelreglerna hela tiden ändras. Det akademiska skriftspråk en student använder sig av i svenskämnet är kanske inte gångbart i geografi, själva normen kring detta är dessutom osynlig då det finns hemlighetsstrukturer i den akademiska skriftvärlden: ingen vill tillhandahålla några tydliga regler för akademin är inte överens om dem själva. Och det skapar vanmakt och frustration hos studenterna. Men trots dessa svårigheter har de tio studenter som jag intervjuade i slutet på utbildningen lyckats hitta ett akademiskt språk – frågan är bara hur? Deras vägar bestod av handledning (interpersonell sådan, det vill säga öga mot öga), att skriva större uppsatser (C, D-uppsats, för det är ofta då bitarna faller på plats) samt att rådfråga andra studenter som gått igenom systemet med gott resultat. Böcker om skrivande rankas inte särskilt högt, specifik undervisning i ämnet har de ofta inte fått och inte heller gymnasieskolan ses som någon hållbar väg till ett akademiskt skriftspråk. Bland specifika hinder nämndes svårigheter att kombinera småbarn och studier (sade kvinnorna, inte männen) men även frågor om klass och klassresor togs upp. Den heterogena satsningen på att bredda rekryteringen till universiteten verkar ha lett till nya studentgrupper som akademin inte är van vid. En del studenter nämnde även brist på uppmuntran och ständig ensamhet som ett hinder. Dessutom tyckte några att handledningen kunde vara ett hinder i de fall då läraren använde ett alltför komplicerat eller annorlunda språk. När det gäller förhållanden inom utbildningssystemet så anser jag inte att man kan kräva av gymnasieskolan att de ska producera färdiga akademiska skribenter, däremot kan de lära eleverna att skriva god sakprosa, till exempel genom att skapa förståelse för det offentliga rummets texter eller att fundera lite mer över mottagaranpassning och struktur. Jag tror man behöver fundera en vända till på vilka texter som eleverna behöver kunna skriva i sitt yrkesliv: det kan låta krasst, men få av dagens gymnasieelever kommer att få höra ”Jag vill ha två sagor och en novell på mitt arbetsbord senast fredag” av sin framtida arbetsgivare.
– Om det är något som jag tycker är viktigt att framhålla med min avhandling, så är det att en akademisk skriftspråkskompetens är ett gemensamt ansvar för universitetet – det är alltså inget som kan läggas över på svensklärarens bord, utan något som samtliga ämnen måste arbeta med.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Att nya studenters akademiska texter i stor utsträckning var resultatet av avskrift kom definitivt som en överraskning. Men det är på inget sätt en avsiktlig handling från deras sida, det finns inget uppsåt att fuska utan det här är helt enkelt det sätt de har lärt sig att skriva akademiska texter på. Jag förvånades också över att det fanns så många mammor i bakgrunden som korrläste och hjälpte till med stavning och struktur – inte alltid studenternas egna mammor utan det kunde lika gärna vara sambons mamma. En annan överraskning var att de blivande svensklärarnas texter inte var särskilt mycket bättre än de andra studenternas, det hade jag nog trott, däremot hade de utvecklat ett metaspråk som gjorde att de kunde beskriva sin egen skrivutveckling i högre grad än de andra.

Vem har nytta av dina resultat?

-Lärare på universitet och gymnasieskola. Forskare med didaktisk inriktning samt studenter, som jag tror kommer att känna igen sig i avhandlingen. Den är dessutom skriven på ett okomplicerat språk för att nå så många som möjligt.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Min förhoppning är att avhandlingen kan stimulera till en diskussion kring vad som är viktigt med det akademiska språket och hur vi kan förmedla det till studenterna – oavsett vilket ämne man tillhör. Jag vill lyfta de tre O:na (osynlighet, otydlighet och oenhetlighet) till debatt, för om vi lyckas ta tag i dem så tror jag att vi har kommit en bra bit på väg.

Hedda Lovén