”Vi-och-dem” präglar konflikter i historieklassrummet

Politiska konflikter i historieklassrummet avbryts ofta av läraren. Det visar Andreas Mårdh som undersökt historieämnets politiska dimension både i skolan och i högerpopulistiska kommentarsfält.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är i grunden lärare i historia och samhällskunskap på gymnasiet och har alltid haft ett stort personligt intresse för de här frågorna. Inte minst de didaktiska problem som kan uppstå när historieämnet leder till politiska konflikter i klassrummet. Det kan vara svårt att hantera – ska man som lärare avbryta diskussionen eller ta tillfället i akt och låta elever möta varandra som meningsmotståndare?

Vad handlar avhandlingen om?

– Det är en sammanläggningsavhandling där jag undersökt historieämnets politiska dimension på två områden: I den högerpopulistiska offentliga debatten samt i historieklassrummet på gymnasiets studieförberedande program. Avhandlingens förstnämnda del bygger på textanalyser av debattinlägg om skolans historieundervisning på ett högeralternativt nätforum. Här har jag fokuserat på kommentarer som handlar om historieundervisningens syften och vad ämnet anses bör innehålla.

– Studien från gymnasieskolan baseras på observationer och videoinspelningar från historieundervisning vid de studieförberedande programmen. Fokus här är det språkliga samspelet mellan lärare och elever och vad som sker när konflikter på grund av olika politiska tolkningar av historien uppstår i klassrummet.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– När konflikter uppstår mellan elever sker de på ett särskilt sätt. En sida betonar likheter över tid medan den andra sidan belyser olikheter över tid. I den här polariseringen skapas också ett ”vi-och-dem”. Ett tydligt exempel är när en grupp i klassen formulerar ett samhällspolitiskt krav om jämställdhet genom att peka på historien och visa på likhet över tid: ”Kvinnor kämpade för samma jämställdhetsfrågor förr som de gör i dag.” Delar av klassen hävdar motsatsen: ”samhället är redan jämställt, det går inte att jämföra dåtid med nutid”. Mitt i konflikten står läraren, och i studien agerar de på samma sätt varje gång – de avpolitiserar frågan och stänger ned diskussionen. Oftast genom att klä frågan i akademiska och tekniska termer. I det här fallet ledde läraren in samtalet på hur och var personliga åsikter bäst läggs fram i en text.

– Den offentliga debatten styrs av samma princip kring ”vi-och-dem” med två åsiktsläger. Debattörerna på dessa nätforum ansåg sig representera ”folket” som stred mot ”etablissemanget”, det vill säga politiker, akademiker och beslutsfattare. Kraven som framfördes handlade ofta om ”rätten till en objektiv historieundervisning” fri från värderingar kring exempelvis genus.

– Det problematiska med krav om objektivitet är att man i kommentarsfälten förbiser att historieundervisningen ofrånkomligen innehåller ett mått av politisk och moralisk fostran, oavsett hur pass ”objektiv” man hävdar undervisningen vara. Undervisningen är aldrig ”oskyldig” eller objektiv eftersom den med nödvändighet inbegriper en rad val gällande till exempel dess innehåll och syften.

Vad överraskade dig?

– Att en historieidealistisk syn var starkt framträdande och allmänt accepterad i klassrumssamtalen. Historiska framsteg förklarades alltid med mänskliga idéer och förändrade attityder, och mer sällan med exempelvis ekonomi eller ekologi. Jag blev överraskad, särskilt då det så kallade ”framstegsnarrativet” är mer återhållsamt i dagens läroböcker.

Vem har nytta av dina resultat?

– Den empiriska delen tror jag att både lärare och lärarstudenter kan ha använda för att spegla sin egen praktik om hur frågor om historieämnets politiska dimensioner kan hanteras i klassrummet. Avhandlingens metodologiska bidrag riktas främst till andra historiedidaktiker.

Susanne Sawander