Värderingar präglar program mot psykisk ohälsa för unga

Sofia Kvist Lindholm har studerat DISA och SET – två manualbaserade program som är vanliga i skolan mot psykisk ohälsa. Hennes forskning visar att programmen ger en förenklad bild av barns problem och skuldbelägger individen i stället för att synliggöra sociala och strukturella faktorer.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har jobbat med hälsofrämjande insatser för barn och unga under flera år. När jag påbörjade min forskning 2009 var det vanligt att skolor köpte in och började arbeta med manualbaserade program. Programmen marknadsfördes som evidensbaserade, att de skulle ge garanterad effekt och motverka psykisk ohälsa. Det saknades dock forskning som granskade programmens innehåll och vad de innebar i en skolkontext. Jag ville studera programmen utifrån vad de betyder för barn och unga i skolan.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om två vanligt förekommande manualbaserade program som heter DISA och SET. Med hjälp av intervjuer och observationer har jag studerat hur barn och unga skapar mening kring programmen, använder sig av dem och vad de innebär i skolan. Jag har även studerat programmens teoretiska utgångspunkter och hur de marknadsförs.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Jag kan se att programmen inte är neutrala, de för med sig specifika praktiker, normer och värderingar in i skolan. Det blir problematiskt eftersom de inte är anpassade till barns vardag i skolan. Eleverna får arbeta med fiktiva exempel och färdiga problembilder. Det skapar normer för hur de bör vara och agera utan att dessa normer grundas i de aktuella situationer och problem som barnen möter i den lokala skolkontexten. Programmen ger en förenklad bild av barns problem och skuldbelägger individen i stället för att synliggöra och jobba med sociala och strukturella faktorer som påverkar barnens välbefinnande i skolan.

– Min studie visar att programmen tränar barn och unga på att rikta blicken inåt. I DISA får flickor lära sig att söka efter negativa och irrationella tankar och försöka vända dessa till positiva tankar. Syftet är att de ska undvika att bli deprimerade. I SET får eleverna jobba med att hantera sin ilska, vilket antas motverka aggressivitet och förebygga att de utvecklar psykisk ohälsa. Problemet är att de får jobba med detta oavsett om de upplever problem med negativa tankar eller ilska.

– Dessutom får de jobba med detta frikopplat från de aktuella situationer och problem som de möter i skolan. Att ilska kan vara ett resultat av att till exempel bli utsatt för mobbning synliggörs inte. Samtliga elever som ingick i studien betonade betydelsen av sociala relationer för hur de mår och trivs i skolan. I studien kunde jag se hur programmens övningar och normer blev del av elevernas relationsarbete på ett sätt som gav oväntade konsekvenser. Exempelvis att de blev ett medel för att kategorisera och utesluta varandra från kamratgemenskapen.

Vad överraskade dig?

– Kontrasterna mellan den officiella bilden av programmen som skapas genom hur de marknadsförs till skolpersonal, föräldrar och barn, och den bilden jag fick av programmen då jag intervjuade eleverna, observerade praktiken och analyserade programmens innehåll. DISA marknadsförs som ett program som tar vara på den inre styrkan hos unga tjejer. Men när jag intervjuade flickorna som deltagit i programmet berättade de att de hela tiden får lära sig att de har dåligt självförtroende, negativa tankar och blir tillskrivna olika problem. SET marknadsförs som ett bra verktyg för att arbeta mot mobbning i skolan. Men mina resultat visar att programmet arbetar med fiktiva fall och missar att bemöta fall av mobbning.

Vem har nytta av dina resultat?

– Personal i skolan som jobbar med att bemöta psykisk ohälsa och mobbning. Men även rektorer, skolhälsovården och folkhälsoplanerare som samordnar insatser och funderar på hur man ska göra för att motverka och förebygga psykisk ohälsa hos barn och unga i skolan.

Åsa Lasson