Vänskapande tar stor plats i skolan

Att få vara del av en gemenskap och att vänskapa kräver mycket tid och energi för högstadieelever. Det visar Lina Lundström som forskat om tonåringars sociala relationer i skolan.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har en bakgrund som lärare och har under hela min karriär arbetat med barnrättsfrågor, bland annat för organisationen Friends. Mitt intresse bottnar i en vilja att förstå vad som är centralt för högstadieelever, vad de upplever som viktigt i sin vardag. Ofta ses tonåringar som en problemgrupp med beteenden som vuxenvärlden vill ändra på, och detta kan skapa hinder för att skapa en skola där alla trivs och vill lära.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den bygger på mitt fältarbete under tre terminer i en högstadieklass då jag filmade, intervjuade och observerade vad som hände bland eleverna. Fokus är vad elevernas skolvardag kretsar kring, främst i situationer där lärare eller andra vuxna inte är närvarande, som under grupparbeten, i korridorer, matsal och uppehållsrum. Utifrån skolans läroplan och ur ett vuxenperspektiv anses elevernas lärande ofta som det centrala i skolan. I min avhandling undersöker jag elevernas perspektiv, vad är viktigt för dem i skolvardagen?

Vilka är de viktigaste resultaten?

– För eleverna är vänskap centralt, att vara vän, ingå i en vänkrets och vara del av sammanhang. Dessa processer kräver engagemang och arbete och i avhandlingen gör jag om vänskap till ett verb – att göra vänskap. Vänskapandet pågår med klasskamraterna som ständig publik, vem som är vän med vem, vem som är utanför och vilka konsekvenser detta får påverkar hela klassen. Det finns elever som tillhör en konstellation med vänner och elever som är ofrivilligt ensamma men som kretsar i en omloppsbana runt klassens konstellationer. Övergripande handlar elevernas vänskapande om att dra gränser för vem som kan inkluderas i en gemenskap och utifrån vilka principer dessa gränser dras. Det krävs arbete för att upprätthålla sin position i en konstellation, likväl som att få tillträde till vänskapande. I den klass jag följde var det viktigt att de som blir vänner ska befinna sig på samma nivå i en popularitetshierarki. Om någon inte agerar i enlighet med denna vänskapskultur, exempelvis när en högstatuselev börjar umgås med en elev med lägre status uppstår spänningar och social oordning. Elever beskriver en ny oväntad vänskapsrelation som ”chockartad”.

– Resultaten visar också att vänskapsrelationer påverkas av skolans organisation och fysiska aspekter. Skolan delar upp elever utifrån var de bor, hur gamla de är, antal elever som får plats i ett klassrum och stundom utifrån skolprestationer. Vissa elever får då möjlighet att vänskapa och andra inte. Sammanfattningsvis visar resultaten att elevernas vänskapskultur påverkas av vad som i samhället anses vara rätt att göra som tjej eller kille, populär eller impopulär, av ett ouppnåeligt vänskapsideal och av skolans organisering. Vissa vänskapanden blir då möjliga och andra mer eller mindre omöjliga.

Vad överraskade dig?

– Eftersom jag jobbat i skolan och med skolfrågor i över 20 år trodde jag att jag hade lätt att anta ett elevperspektiv. Men jag överrumplades flera gånger över hur starkt mitt vuxenperspektiv faktiskt var – i början tänkte jag exempelvis att det var intressant att eleverna tittade så mycket på sina mobiltelefonskärmar. Men när jag observerade människor i tunnelbanan och på jobbet, insåg jag att alla tittar på sin skärm, oavsett ålder och plats.

Vem har nytta av dina resultat?

– Framför allt lärare och andra vuxna i skolan. Men också skolpolitiker vars beslut påverkar elevernas skolvardag. Jag menar att vi vuxna behöver sätta oss in i vad som är betydelsefullt för elever för att kunna skapa en bra lärmiljö. Här kan min avhandling vara ett steg på vägen.

Susanne Sawander