Vanliga liv vanligt bland flyktingbarn

Hur blev du intresserad av ämnet?

Jag har ett generellt intresse i barns villkor i samhället och särskilt de som är mest utsatta. Jag gjorde en pilotstudie i en fjärdeklass när jag funderade på vad jag skulle forska om och fastnade då för en av eleverna i klassen. Hon var flyktingbarn och hade gått igenom en hel del men ändå verkade må bra. Det födde ett intresse för flyktingbarn som växt upp här och som klarat sig bra. I diskussionen i ämnet fokuseras det ofta på problem och trauman men det finns ju faktiskt många flyktingar som lever på ytan helt normala liv.

Vad handlar avhandlingen om?

Om flyktingbarns identitetsskapande i det nya hemlandet. Min studie baseras på livsberättelseintervjuer av fyra unga vuxna mellan 19 och 26 år, fyra kvinnor och fyra män, som alla kom till Sverige som flyktingbarn. Med yttre mått mätt är det här människor väl etablerade i samhället, de har alla god utbildning och jobb och skulle kunna vara vem som helst. Vad som skiljer dem är att de är flyktingbarn. Några kommer från före detta Jugoslavien och flydde mer eller mindre hals över huvud under pågående krig, någon kommer från Iran där flykten var mer planerad. Jag lät dem berätta väldigt fritt om sina liv. Men jag hade några huvudfrågor som jag antog var viktiga för deras identitetskapande: det första intrycket de fick i skolan och om vänskap och relationer.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

Att de första skolåren var viktigare för identitetsskapandet än själva skolstarten och de första dagarna i skolan. Det spelar med andra ord stor roll hur de första skolåren ser ut för hur flyktingbarn har det senare i livet.

Jag kunde i min studie också se att barn som kom hit i 7-8-årsåldern hade funderat mindre över sin identitet än barn som kom hit i yngre tonåren. Mottagandet i Sverige, hur man som flykting hanteras i systemet, påverkar också den egna identiteten. Några kom under den stora flyktingströmmen under 90-talet. Många hamnade på sunkiga hotell eller militärförläggningar, i vissa fall klumpades människor med olika etniska bakgrund och som i hemlandet låg i krig med varandra, ihop på flyktingförläggningarna. Det här upplevdes förstås som mycket påfrestande. Men min studie visar också en annan bild – att det finns de med goda erfarenheter av tiden från flyktingförläggningen. De berättar om en tid av trygghet och gemenskap där de yngre barnen hittade vänner och lekte med varandra. En annan slutsats handlar om vänskap, där samtliga personer i mitt material beskriver ett behov av att umgås med människor från deras respektive hemland land med liknande erfarenheter. Det här gäller även för dem som inte har upplevt trauman i samband med flykten till Sverige.

Vad man flyr ifrån är också viktigt för identitetsskapandet. För de som flydde från kring och vars föräldrar funderar på att flytta tillbaka till hemlandet när det blivit fred igen uppstår en osäkerhet för om var de egentligen hör hemma. Därför är det lättare för dem där föräldrarna kanske flytt av skäl som exempelvis förtryck. Där har man på ett tidigt stadium tagit ställning, man flyttar för att skapa sig ett nytt liv och har inga intentioner att flytta tillbaka igen.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

Ja, att familjens inställning till en eventuell flytt tillbaka till hemlandet faktiskt var så viktig för hela identitetsskapandet. Men också att mottagandet i Sverige hade så stor betydelse, jag hade trott att själva väntan på asyl överskuggade allt annat men det gjorde det alltså inte.

Vem har nytta av dina resultat?

Jag hoppas att min studie kan bidra till att skapa förståelse för barn med de här erfarenheterna. Överlag talar man ju väldigt mycket om att se till individen och det kan man kanske tycka är något av en klyscha. Jag hoppas att mina resultat kan bidra till att fylla denna klyscha med innehåll.

Hur kan dina resultat påverka arbetet i skolan?

Förhoppningsvis kan de bidra till att nyansera bilden av vilka erfarenheter man har som flyktingbarn och vad det ger för konsekvenser. Enligt min studie går det inte att generalisera, man måste samla på bilder för att få kunskap hur man ska möta de här barnen i skolan.