Välkomna Wittgenstein till klassrummet

Filosofiska jättar som Wittgenstein erbjuder praktisk vägledning i klassrummet. Det menar Viktor Johansson som i sin avhandling undersökt hur filosofin kan användas när samtalen mellan lärare och elever stöter på patrull, när det uppstår dissonans.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag skrev en masteruppsats i filosofi samtidigt som jag läste till lärare och såg att det fanns mycket praktiskt användbart i filosofin. Framförallt filosofen Wittgensteins tankar om filosofin som något som kan förändra läsaren och dess relation till världen och till andra. Relationen lärare-elev är viktig inom filosofin, filosofiska frågor väcks i relationen lärare-elev, som när vi inte förstår varandra.

Vad handlar avhandlingen om?

– Hur filosofin kan hjälpa när en elev och lärares olika praktiker krockar. Filosofer som Ludwig Wittgenstein och Stanley Cavell talar om situationer där barnet gör motstånd mot det etablerade samhället, något jag ofta kunde stöta på som gymnasielärare. Exempelvis en elev som mår dåligt och inte finner sig till rätta varken till andra elever eller till lärare eller elever som kan vara aggressiva och hotfulla. Det är beteenden vi inte kan acceptera, men det finns samtidigt en strävan att inkorporera eleven i skolsituationen. Eleven och läraren är så att säga inte delaktiga i den gemensamma praktiken ännu, det uppstår dissonans. För att gestalta dessa dissonanta situationer har jag använt mig av skönlitteratur och bilderböcker.

– I Ronja Rövardotter finns ett tydligt exempel när Ronja hoppar över helvetesgapet och överger sin far för att visa att hon inte accepterar hans barbari. Hennes pappa skriker rätt ut, det bryter hela hans referensvärld, och han har inga ord kvar. I det glappet uppstår en plats för filosofin, vi tvingas att filosofera för att hitta nya nycklar för att förstå världen, och gapet.

– Men avhandlingen är också en filosofisk text utifrån Wittgensteins tankar om att filosofens uppdrag är att förvandla sig själv, att upptäcka tendenser i sitt eget tänkande och tankeknutar som behöver lösas upp. Jag skriver om hur jag själv är fast i vissa tankemönster som blir tydliga i olika pedagogiska situationer och hoppas att mina exempel blir en möjlighet för andra, alltså mina läsare, att känna igen sig.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Jag formulerar en perfektionistisk pedagogik mot bakgrund av en moralfilosofi utvecklad av filosofen Cavell. Vi har ett moraliskt ansvar för att hitta nya berättelser och nya svar, att hela tiden sträva mot en förvandling av våra nuvarande tillstånd.

– Istället för att följa etablerade standardsvar är vi utelämnade till att improvisera tillsammans i samtalet, utan att veta vad svaret blir. Att faktiskt kunna se att man är instängd i sina egna bilder och tankar och då kunna tänka nästa tanke; vad finns det för alternativa möjligheter som situationen kan bjuda till?

Vad överraskade dig?

– Att det fanns en sådan rikedomen av djupgående filosofiska reflektioner i barnlitteraturen.

Vem har nytta av dina resultat?

– Föräldrar och lärare, från förskola till högre studier. Jag hoppas att avhandlingen kan erbjuda ett uppvaknande. Jag provar att bekänna mina pedagogiska tankeknutar för att lära läsaren att inse sina egna, för att sedan kunna hitta nytt. Ett sätt att arbeta med filosofi som lutar sig tillbaka mot Augustinus och hans bekännelser.

Hanna Nolin