Utbildningsreformer har präglat svenskämnet

Hur blev du intresserad av ämnet?

-Jag är själv i grunden gymnasielärare i svenska, historia och filosofi. Från början var jag intresserad av att se kopplingen mellan det enskilda ämnet och skolreformer – hur de förhöll sig till och påverkade varandra. Jag började med att studera skolreformen och sen inriktade jag mig på själva svenskämnet som en form av fallstudie. Det historiska perspektivet är ju också en viktig nyckel till förståelsen av dagens situation: vad blir konsekvensen på ämnesnivå av den utbildningspolitik som har förts?

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag har studerat hur gymnasieutbildningen har reformerats och hur diskussionen kring svenskämnet och litteraturundervisningen har förändrats i samband med detta. Avhandlingen är begränsad till tidsperioden 1947-58, med särskild fokus på 60, 70 och 80-talen, eftersom själva navet i avhandlingen är gymnasieskolans tillkomst. Efter de stora skolutredningarna på 40-talet (som lade grunden för enhetsskolan), följde gymnasiereformen under 60-talet. Man kan därför säga att avhandlingen handlar om gymnasieskolans förhistoria.
– Även om utbildningsutredarnas visioner har varit en källa i studien, så är den främsta källan Svensklärarföreningens olika skrifter. Skrifterna var som ett sorts pedagogiskt rum, ett forum för samtal som lärare ute på skolorna kunde använda sig av för att hålla sig uppdaterade, och som också kunde användas som fortbildningsmaterial. Poängen med att använda sig av flera typer av källmaterial är att skillnader i förhållningssättet till litteraturundervisningen framträder ganska tydligt: både debatt och metodik blir på det här sättet belyst. Dessutom har jag utgått från den didaktiska forskning som finns kring svenskämnet och använt mig av begrepp som bildning, erfarenhet, färdighet och estetik för att synliggöra hur diskussionen har förändrats. De fyra begreppen (som jag kallar för emfaser, eftersom det inte är varandras motsatser utan snarare påverkar och går in i varandra) står för olika ämnesuppfattningar. Före 1970 var bildning den självklara stommen i svenskämnet, men blev sedan nästan utkonkurrerad av emfaserna erfarenhet och färdighet. Under slutet av 70-talet återkom bildningen, men blandades och bröts mot emfaserna erfarenhet och estetik.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

-Trots att de här reformerna väckte mycket kritik, debatt och ifrågasättande av det egna ämnet, så visar min avhandling att reformernas intentioner också bärs upp i det pedagogiska rummet, det vill säga av lärarföreträdarna. Samtidigt som man kritiserade så tog lärarföreträdarna till sig och gav utrymme för de förändringar som följde med införandet av grundskolan och gymnasieskola. Den skola vi har idag bär tydliga spår av reformerna under 1960- och 1970-talet, vilket jag anser beror på att de trots kritiken var relativt starkt förankrade hos lärarföreträdarna. Det är alltså inte, som det ibland påstås, bara staten som drev igenom de här förändringarna. Skiljelinjerna mellan olika ämnesuppfattningar var kanske inte heller så skarpa som debattörerna ville göra dem till. Men måste man komma ihåg att det kan vara svårt för de verksamma att ”gå utanför ramen”, och det kan vara en anledning till att lärarföreträdarna själva aktivt var med och implementerade de reformer som de kritiserade.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Kring 1970 så var man på väg att omvärdera litteraturundervisningen kraftigt – jag hade förväntat mig en starkare debatt bland lärarna kring det, men den kom först fram mot 1980-talet, då man förde en intensiv debatt om kulturarvet. De så kallade progressiva lärarföreträdarna hävdade då att det hela tiden funnits många konservativa lärare som försvarade klassikerläsning och lärda litteratursamtal, men de syntes inte mycket till i den 1970-talsdebatt jag har studerat.

Vem har nytta av dina resultat?

– Avhandlingen bidrar med ett historiskt perspektiv på utbildning som jag tror att vi alla är betjänta av. Lärare och blivande sådana har nytta av att se sin lärarroll och ämnet ur andra perspektiv, inte minst det historiska.
-En positiv utveckling vore ju om skoldebatten blev mer nyanserad. Det har den sällan varit och är det inte alltid idag heller. I stället för att hävda att skolan var bättre förr, eller sämre, så vore det mer riktigt om vi sa att det var annorlunda förr. Och i vissa avseenden mycket likt.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Med nyansering så kan man urskilja förändring. Och istället för att vara kategorisk och ensidigt förorda det enda eller det andra, så kan man undvika att vara alltför normativ genom att istället lämna det upp till läsaren att avgöra. Jag tror att historiska perspektiv på det yrke man har ger ett större handlingsutrymme. Jag har ofta önskat att jag hade känt till mycket av det här som nybliven lärare: metodiska och didaktiska frågor är jätteviktiga, men det historiska sammanhang du ingår i är också viktigt, liksom den lärarutbildning du har gått. Undervisningens grundfrågor är på sätt och vis eviga, men får ändå en annan innebörd i en ny tid. Visst kan till exempel 80-talets kulturarvsdebatt i vissa delar se föråldrad ut, men det finns även många goda argument där, av vilka en del har tagits i bruk i dagens intensiva kanondebatt.

Hedda Lovén