Plötsligt händer det: om att få i klossen i lådan

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag har forskat vid Spädbarnslabbet (Uppsala universitet), där jag inriktade mig på barns ögonrörelser, men så småningom gick jag över till att studera barns lek med klossar. Att forska om klossar tilltalade mig eftersom det kändes lite mer greppvänligt än ögonrörelser, men också för att man får man en helt annan kontakt med lite äldre barn. Med klosslådan fick jag möjlighet att studera hur lite äldre barn leker och utforskar själva. Barnen har dessutom tyckt att det har varit jätteroligt att få experimentera med den här lådan som jag har konstruerat och de tillhörande klossarna, även de yngsta vägrade sluta trots att de inte klarade uppgiften.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om barns utveckling av spatial kognition, det vill säga hur barn utvecklar rumsliga begrepp. Under det andra året i livet börjar barn intressera sig för hur olika föremål förhåller sig till varandra och planera handlingar där mer än ett föremål är involverat. Jag tittar på hur barn, från att har gjort ”trial and error”-försök när de ska stoppa ett objekt i en låda, går till att kunna tänka sig klossar eller objekt i olika positioner och därmed ta ett stort steg i förbättringen av sin handlingsförmåga och helhetsuppfattning av klossen. För att ta reda på om barnet klarar av den här typen av ”mental rotation” tittade jag på hur de förde klossen fram till lådan. Visst kan barnen ha fått i klossen ibland av ren slump, men då har jag inte sett det som att de har klarat uppgiften: det viktiga har varit att kunna vrida klossen rätt redan innan den når hålet. Kunde barnet det, tolkade jag det som att de hade en utstakad plan för att orientera klossen till målet, de vill säga de kunde vrida klossen i tanken.
– I den första studien har jag en låda med flera olika tillhörande lock: varje lock har dock bara en typ av hål, som kan vara runt, kvadratiskt,triangelformat eller rektangulärt. Till dessa finns motsvarande klossar,men barnen ges bara en kloss åt gången så de utsätts inteför att behöva välja rätt kloss (däremot kan klossen presenteras stående eller liggande).

Klossarna hade olika många möjligheter att passa i hålet: en cylinderformad kloss gick bra att lägga i hålet så länge den stod upp, det vill säga det fanns oändligt antal möjligheter att få i den om barnet inte hade lagt klossen ner. Den fyrkantiga klossen kunde gå i på åtta möjliga sätt, den liksidiga triangeln passade i på sex sätt och den svåraste, den rätvinkliga triangeln, bara gick att passa i hålet på ett sätt. Det var intressant att se barnens handlingar när jag presenterade klossarna liggande: 22 månaders barn insåg att klossen inte bara måste vridas utan även först resas upp innan den når hålet, medan 14-18 månaders barn kunde föra klossen liggande mot hålet och sedan försöka banka i den.
– De andra studierna i avhandlingen handlar om barns val: dels fick barnen välja mellan två olika klossar där bara den ena passade i hålet (välj rätt kloss), dels fick en uppgift med bara en kloss där lådan hade två hål (välj rätt hål).

För att klara av det här måste barnet inte bara rotera klossen mentalt i huvudet(det vill säga förutsäga dess väg till målet och vrida klossen innan man sätter den till hålet), utan barnet måste även klara av att hålla tre föremål i minnet istället för två samt kunna välja bort en kloss (eller ett hål) till förmån för ett annat. Vi tänkte oss att barnen skulle ha lättare för övningen med två klossar i jämförelse med den som hade två hål,men så var det inte. Det verkar som att om barnet bara har en kloss så vet man redan att det är rätt, och får därmed lite tid att planera vägen till hålet. Har man däremot två klossar, så måste man fatta beslut redan innan, vilket kräver mer förutseende och planerande.Det fanns alltså en signifikant, om än inte markant, övervikt mot att barnen tyckte att två klossar var svårare att hantera än två hål.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Det viktigaste resultatet är att mellan 18-22 månader sker en utveckling av barnets rumsliga begrepp som är väldigt intressant. På fyra månader går barnen från att systematiskt inte kunna få i klossen, till att plötsligt kunna det. Man blir ju väldigt nyfiken på vad det är som händer under de där fyra månaderna. Uppenbarligen är det någonting som utvecklas både motoriskt och kognitivt under den här tiden, för när barnet kan förstå att en banan kan se olika ut beroende på om det står eller ligger på sidan – men att det fortfarande är samma banan – så förbättras deras handlingsförmåga enormt. Framöver kommer jag att titta på om man kan tidigarelägga den här utvecklingen: det är inte säkert att det går, hjärnan är kanske inte redo förrän barnet är 22 månader, men det vore intressant att ta reda på.
– Ett annat resultat är att det i den här åldern inte finns några könsskillnader i hur pass väl man löser uppgiften när det gäller mental rotation. Tidigare studier har nämligen visat att män är bättre på mental rotation än kvinnor, men för barn verkar inte det gälla. I de studier jag gjorde lyckades flickor och pojkar lika bra, vilket visar att det inte är någon skillnad mellan flickor och pojkar när det gäller att lära sig nya objekt, nummer och rymd – däremot kan de använda sig av olika strategier för att lösa problemen de ställdes inför, men slutresultatet var hela tiden detsamma.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Inte bara barn har svårt för de här klossarna: även vuxna har svårt att tänka sig objekt i olika positioner eller känna igen objekt från ovana perspektiv, vilket var något jag märkte under projektet. Jag förvånades också över att sättet klossen presenterades på hade så stor betydelse, jag märkte till exempel att barnen tyckte att det var lättare att få i den elipsformade klossen än den rektangulära eftersom den förra alltid presenterades liggande medan den rektangulära klossen även kunde presenteras stående.När jag ställde den upp så fick barnen inte i den i hålet utan försökte banka i den liggande, men med den elipsformade klossen(som låg ner) såg barnen direkt att de var tvungna att resa den upp först, innan de kunde stoppa i den i hålet.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag tänker mig att förskolor kan ha nytta av resultaten, inte minst för att få upp ögonen för den här utvecklingen som sker så specifikt mellan 18-22 månaders ålder. Det är dock viktigt att veta att inte ens treåringar klarar val mellan olika former: vid två års ålder kan ett barn få ner komplicerade klossar i ett hål, men inte ens treåringar kan alltså felfritt välja mellan olika former. Storlek är lättare för barnen att uppfatta, det gör de redan vid 20 månaders ålder.
– Det här är förvisso grundforskning baserat på statistiskt normala barn, men jag tror att det skulle vara väldigt intressant att titta på hur utvecklingen ser ut för barn med kognitiva problem, särskilt när det kommer till exekutiva funktioner (förmågan att välja en kloss framför en annan). Just exekutiva funktioner visar nämligen på en kontroll över den mentala förmågan, att man styr översitt eget handlande men även att man kan välja ut relevanta informationen och välja bort det som inte är det, samt förmågan att kunna påbörja ett handlande.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i förskolan?

– Jag tycker att det är viktigt att leka med alla sinnen i förskolan, både spatialt och verbalt. Även barn runt 14 månader, som inte klarade de här uppgifterna, tyckte att det var fantastiskt roligt att försöka – de höll på hur länge som helst och var oerhört koncentrerade, så jag tycker inte att man ska vara rädd för att ställa fram lite svårare klossar och låta dem pröva sig fram. Vi vet ju trots allt inte hur stor del av lärprocessen som bygger på ”trial and error”. Man kan jämföra det med att lära sig gå: spädbarn kryper enormt snabbt och lätt, men ändå försöker de resa sig upp, trots att de slår sig varje gång de gör det. Varför fortsätter de inte bara att krypa, med tanke på hur bra det fungerar och hur mycket tårar gåendet framkallar? Det är som om de vet det inom sig, som att de har det på känn: någon gång så kommer det att gå vägen. Jag tror det är likadant med klossarna: de vet att förr eller senare kommer de att få i den, även om de inte förstår hur för tillfället!

Hedda Lovén