Låt barn uttrycka sig – så ökar lärandepotentialen

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag har lärarbakgrund och har tidigare arbetat med barn i de lägre skolåldrarna. Under min yrkesverksamma tid funderade jag mycket på HUR barn lär sig – och varför de lär sig olika saker trots att de är med på samma lektion. Det ledde till att jag blev nyfiken på det här med kommunikation och interaktion, som ju är avgörande för barns lärande.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om lärande, med fokus på hur barn i en förskoleklass och en etta använder kommunikationsformerna tal, gester och blickar i olika lärandesituationer. Syftet var att försöka hitta olika mönster i barnens kommunikationsformer som kunde kopplas till lärande. Det visade sig att barnen skickligt manövrerar mellan olika kommunikativa uttryck, dessutom växlar de mellan ett individuellt och ett kollektivt deltagande. Man kan se hur hela aktiviteten är uppbyggd kring ett växelspel mellan att vara individ i gruppen eller gruppdeltagare. Det mönstret finns i alla aktiviteter, oavsett om det handlar om lärarinitierat arbete eller lek – det är helt enkelt ett generellt mönster i barns kommunikation. Det mönstret har jag sedan tittat närmre på, och analyserat hur tal, gester och blickar kunde vara sätt för barnen att växla mellan individ- och grupperspektivet.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Det mest intressanta resultatet är att om man tar bort ett av kommunikationssätten från barnen, så behåller de fortfarande samma perspektiv. Säg till exempel att barnen arbetar de i grupp, och läraren säger åt dem att de ska vara tysta. Då skulle man kunna tänka sig att barnen övergår till att arbeta individuellt. Men så är inte fallet, utan barnen hittar andra sätt att fortsätta arbeta i grupp, till exempel genom att kommunicera med blickar. De kompenserar helt enkelt för den kommunikationsform som tas bort och fortsätter med sitt tidigare kommunikationsmönster, vilket tyvärr oftast uppfattas som störande i klassrummet.
– Jag visar i avhandlingen att barn kan hantera och hanterar otroligt komplexa kommunikativa situationer. Det går lite emot den här uppfattningen att ”barn är ett folk och de bor i ett främmande land” – barn kommunicerar på precis samma sätt som vuxna, och i det avseendet tycker jag att de ska betraktas som kompetenta samhällsmedborgare. Det har varit ett viktigt syfte för mig: att visa hur barnets värld ser ut från deras perspektiv. Därför finns det inte några vuxna med i avhandlingen.
– I takt med att skolan språkliggörs mer och mer, är det viktigt att visa att det faktiskt finns andra sätt att kommunicera som vi bör ta tillvara på och utveckla. Inte minst tror jag att vi har mycket att vinna på att koppla det här till lärande: om barnen får utrymme att uttrycka sig på så många olika sätt som möjligt, så ökar det lärandepotentialen.

Vad hittade du under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Hur barnen växlar mellan individ- och grupperspektivet var nog den största överraskningen, men jag fick också en del intressanta resultat när det gäller barns förhandlingar i leksituationer. Det går inte att dra några större slutsatser av det materialet, eftersom det kräver mer forskning, men det verkar som att det var tydligare förhandlingsinslag i pojkarnas lek än i flickornas. Det kan bero på att flickor bygger kompispakter i större utsträckning än pojkar: flickorna skapar ofta en nära relation till någon, och då blir man lätt social gisslan och får svårt att förhandla. Pojkarna var mer befallande och hade inte samma problem att gå emot någon annans vilja. Ville de inte leka polis, så ville de inte, och så var det inget snack om det. Det här skulle förstås vara väldigt spännande att titta mer på.

Vem har nytta av dina resultat?

– Alla som är intresserade av barn och kommunikation. Jag tror definitivt att avhandlingen kan vara spännande läsning för lärare i de lägre skolåldrarna: som lärare är man oftast väldigt upptagen av sitt eget arbete, och det krävs ganska mycket för att kunna ta del av ett barns perspektiv. Här finns möjligheten att göra det på ett enkelt sätt. Jag tror också att avhandlingen kan vara intressant för andra forskare, eftersom jag har kombinerat det sociokulturella perspektivet med det multimodala, och det tror jag inte att någon har gjort förut.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Jag hoppas att lärare kan ta till sig värdet av att ta med kroppen i lärandeprocessen. Se inte kroppen som ett nödvändigt ont i bildning och utbildning, se det som en resurs. Det är förstås en jätteutmaning, men det skulle vara helt lysande om skolan slängde ut alla skolbänkar så att barnen fick mer kroppskontakt. Se kopplingen mellan lärande och uttryck!

Hedda Lovén