Barns erfarenheter får lämnas utanför skoldörren

Hur blev du intresserad av ämnet?

-Jag har länge varit intresserad av hur barn lär sig läsa och skriva, det är något jag har ägnat mig åt under många år, både i skola och lärarutbildning. Idag talar vi om en skola för alla, där styrdokumenten tydliggör att vi i skolan ska utgå från barnens tidigare erfarenheter. Samtidigt vet vi lärare ganska lite om vad barnen kan och har upplevt när de kommer till skolan: jag hör ofta generaliseringar om barns torftiga hem med hänseende på skrivandet och mötet med texter, och det utan att man egentligen vet något om den saken. När jag har tagit emot nya elever har jag ofta stått och funderat på vad de egentligen har med sig. Och det är där min forskning tar sin början.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag har följt sju barn från hem med olika sociala, kulturella och religiösa miljöer under tre år. Syftet var att försöka ringa in situationer där barnen praktiserar läsande och skrivande tillsammans med familjen och på egen hand. För att kunna göra det har jag observerat, fört samtal, gjort intervjuer och ljudupptagningar, fotograferat och samlat in barnens teckningar och texter. Studien följer barnen från fyra års ålder: från hemmet och vidare till förskola, förskoleklass och skola, tills de fyller sju år. En av forskningsfrågorna är huruvida barnens tidigare erfarenheter och kunskaper används när de börjar förskola och skola. Får alla barn ta med sig sina erfarenheter in i klassrummet, eller finns det vissa erfarenheter som måste lämnas utanför dörren?

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

-Jag kunde se att fyraåringarna tidigt dras in i en rad sammanhang i hemmen där de praktiserar skrift, det vill säga långt innan de utsätts för någon form av formell undervisning i läsande och skrivande. Som medlemmar i en familj ingår även barnen i en kulturell grupp där man delar språk, berättelser och sånger. Allt detta är på olika sätt vägar in i skriftspråket. Kulturella traditioner påverkar barns språkliga vanor, och de vanorna kan betraktas som värdefulla: att kunna somaliska eller olika bibelberättelser kan ses som ett kapital i familjekretsen, vilket i sin tur ger barnet en identitet.
– Ett mer överraskande resultat var att barnen, oavsett kulturell eller religiös tillhörighet, hade stora erfarenheter av nya medier och populärkulturen. De spelade mycket datorspel, använde internet, tittade på tv, läste leksakskataloger, spelade med Pokémonkort, och så vidare. Alla barnen i studien kunde känna igen ordbilder, de skrev mycket tidigt önskelistor och ritade av logotyper eller skrev av namn. De var oerhört skriftspråkligt aktiva. Barnen tränar alltså upp den visuella perceptionen (till exempel att kunna skilja en symbol eller en logga från en annan), som är central i läs- och skrivinlärningen. Det tränar även upp en motorik i samband med att de använder sig av olika former av teknik, som kommer dem till godo när de börjar skriva. Dessutom blir det här en gemensam erfarenhetsvärld som barnen delar: de refererar hela tiden till filmer och figurer som de känner till eller har sett, vilket ofta går rätt över huvudet på de vuxna. Det är en helt egen värld! Man kan förstås ha massor av åsikter om huruvida det här är finkultur eller ej och om barnen utnyttjas av kommersiella företag – men oavsett vad vi tycker så kan vi inte låtsas om som att det inte finns – och det påverkar utan tvivel hur tidigt barnen lär sig läsa och skriva.
– När det så gäller avhandlingens resultat för skolans del, så visar min studie att det bara var en del barn som fick ta med sig sina erfarenheter från hemmet med sig in i skolan. Väldigt mycket måste lämnas utanför, till exempel barnens modersmål: förvisso fanns det modersmålsundervisning, men det fanns sällan eller aldrig något utrymme att använda sitt modersmål i klassrummet, och det lyftes inte heller fram som något positivt att kunna två språk. I stort sett fick alla erfarenheter från en hemkultur annan än den svenska, eller religion annan än den kristna, lämnas utanför skoldörren. Det är synd, för det finns studier som visar att religion kan vara en god väg in i ett skriftspråk, och med det menar jag inte att vi ska börja be böner på ett annat språk, utan att vi måste inse att en religion på många sätt kan bekräfta ett barns identitet. Slutligen fick så gott som samtliga barn, med något undantag, lämna sina erfarenheter av populärkulturen utanför skolan. Barnen övergav förstås inte det här intresset utan fortsatte istället med det bakom ryggen på läraren: leksaksbroschyrer och pokémonkort fanns i omlopp men försvann raskt när läraren kom. Det är lite ironiskt detta – att barnen praktiserar läsande och skrivande i smyg!

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Att barnen praktiserade läsande och skrivande i hemmen, långt innan de hade utsatts för någon formell undervisning. Och att det i hem, som kanske med betraktarens ögon framstår som torftiga eftersom de saknar hyllmeter med böcker, förekommer ständiga möten med texter i barnens vardag. Man är bara inte så bokfixerad! Istället läser man kanske broschyrer eller reklam – en familj använde väggalmanackan jättemycket.

Vem har nytta av dina resultat?

– Förskollärare och lärare, men förhoppningsvis även politiker. Det finns en debatt om läs- och skrivinlärning som fortfarande fokuserar på ett autonomt läsande och skrivande av det slag som ofta praktiseras i skolan, som är isolerat från livet utanför och där läraren lär ut det som ska värderas och mätas. Och det är en ganska ålderdomlig syn på lärandet.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Jag hoppas att min avhandling kan bidra till en debatt om det samhälle som barnen växer upp i idag, och om hur barnens lärande ser ut och vilka erfarenheter de har med sig till skolan som vi kan bygga vidare på. För vi inte den diskussionen tror jag att vi även fortsättningsvis kommer att ha en skola där bara vissa barn känner igen sig, och det kan skapa alienation hos en del barn, samtidigt som det är djupt odemokratiskt – dessutom svarar det inte mot läro- och kursplanens intentioner. Jag menar inte att populärkulturen ska översvämma skolan, eller att vi ska anlägga en helt okritisk hållning, men att bara säga ”usch och fy”, det kommer man ingenstans med. Jag tror istället på att bygga upp ett tredje område, där skolans texter och barnens erfarenheter möts. Det viktiga är att vi skapar ett rum där vi tillvaratar barnens tidigare erfarenheter, vare sig de är religiösa, kulturella eller populärkulturella. Det kan skolan bara tjäna på.

Hedda Lovén