Lärare saknar strategier inför beteendeproblem

Trots att 15 % av Sveriges barn har beteendeproblem – vilket statistiskt sett handlar om flera barn i varje klass – är lärare dåligt rustade med strategier för hur de ska lösa de problemsituationer som uppstår, säger Lisbeth Henricsson.
– Vi som arbetar med att stödja lärare måste ge dem bättre verktyg för att hantera de här situationerna, samtidigt som man redan på lärarutbildningen MÅSTE satsa mer på kunskaper om barn och familjer i svårigheter, och hur man kan bemöta och stötta.

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag har arbetat med barn och ungdomar nästan hela mitt yrkesverksamma liv, främst som skolpsykolog. Att jag började forska berodde egentligen på att jag kände en stigande lust att ställa mig utanförden vardagliga verksamheten en stund – det är full rulle hela tiden, oftast finns det inte tid för eftertanke. Genom att få möjlighet att forska (och ta del av andras forskningsresultat) hoppades jag kunna lära mig mer om de sammanhang barn befinner sig i – kanske till och med visa andra något nytt om hur det egentligen förhåller sig.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om barn som är i svårigheter. Jag har följt barn med beteendeproblem från årskurs ett till sex och gjort olika mätningar för att undersöka deras svårigheter, relationer och kompetenser: vilka skyddsfaktorer och riskfaktorer finns? Ett viktigt syfte har varit att studera hur de här barnens sociala relationer har påverkat dem, både när det gäller lärar- och kamratrelationen.
– Barn med beteendeproblem kan delas in i två grupper beroende på om de har utåtvänd eller inåtvänd problematik: de som hör till den förra gruppen är stökiga, hamnar lätt i konflikt med andra och är ofta hyperaktiva, medan barn som tillhör den senare gruppen är ängsliga, drar sig undan och går och grubblar.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Det är tydligt att man måste tänka i termer av att det inte bara är barnet som är problemet: sociala sammanhang, upplevda krav och familjeförhållanden påverkar hur barnet mår redan INNAN han eller hon kommer till skolan. Resultaten visar också hur viktigt det är att följa barn under flera år: de barn som hade beteendeproblem i årskurs ett hade det även i hög grad i årskurs sex. Det är en viktig kunskap för dem som arbetar i skolan: lärare måste hitta andra metoder eller göra dem mer effektiva, för problemen kvarstår. Barn som mår dåligt lämnar ofta skolan med sämre resultat – samma barn får också problem med att nå målen längre fram.
– Det jag tycker var mest lovande när jag tittade på lärares förhållningssätt, attityder och strategier, är att lärare tycks ha en väldigt humanistisk inställning. Mer bekymmersamt var att de hade dåligt med strategier för hur de skulle lösa en problemsituation: vanligast var att man försökte diskutera med barnet eller ringde hem till föräldrarna. Vi som arbetar med att ge stöd till lärare på olika sätt måste tidigt ge dem verktyg för att hantera de här problemen, gärna redan under lärarutbildningen, men även i verksamheten.
– Tittar man på riskfaktorer utanför skolan (som kan ge sämre självkänsla och mer beteendeproblem) så är till exempel trygg anknytning viktig. När det gäller riskfaktorer inom skolan visade det sig att klassrum där det förekommer mycket kritik utgör en riskfaktor för barn med beteendeproblem. Tidigare forskning visar att en varm lärarroll hjälper barn med den här problematiken, men i min studie utgjorde en varm lärarrelation inte en skyddsfaktor – det slog helt enkelt inte igenom. Tråkigt nog gav inte heller uppmuntran i olika former någon effekt. Det kan bero på att utåtagerande barn får ganska mycket kritik, samtidigt som lärare är duktiga på att berömma dem. Problemet är att kritiken de får gör så ont att det verkar överskugga en efterföljande uppmuntran. Det leder till slutsatsen att man nog bör ignorera felbeteenden i större utsträckning, för ju mer man uppmärksammar det, desto mer förstärks det. Tyvärr verkade inte socialkompetens vara en särskilt stark skyddsfaktor, även om sådan kompetens i år tre bidrog till färre utagerande och inåtvända problembeteenden i år sex. Det är dock viktigt att komma ihåg att de utvalda barnen hade
väldigt höga problemnivåer och låg social kompetens i år ett, så utan medveten stödjande träning kan man inte förvänta sig särskild stark positiv eller skyddseffekt. Det visade sig ändå att socialt kompetenta kamratrelationer gav goda effekter hos barn med inåtvänd problematik: det skyddade barnen så att de hade mindre beteendeproblem i sexan, bättre prestationer i skolan och högre kamratacceptans.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

-Att lärare tycks ha så få strategier för att möta de här problemen i klassrummen. 15 % av landets barn har ju de här bekymrena, i varje klass finns barn med speciella behov. Varken lärarutbildning eller fortbildning tar upp det här i den utsträckning som behövs. Sen var det också en överraskning att uppmuntran inte hjälpte på utåtagerande barn. Jag trodde faktiskt att det skulle göra det.

Vem har nytta av dina resultat?

– Hela skolan. Den här problematiken börjar ofta tidigt, och jag tror att det är jätteviktigt att arbeta med trygghetsskapande relationer redan i förskolan, just för att lägga en god grund för de barn som saknar en trygg anknytning. Min forskning visade ju på svaga effekter när det gällde en god barn-lärarrelation, men jag misstänker att det kunde ge bättre resultat om man fångar upp barnen tidigare. Att beteendeproblem är så stabila visar också hur viktigt det är med en tidig insats: i dag arbetar många psykologer mycket med utredningar av barn i skolåldern, men jag skulle även önska att det fanns större resurser för psykologinsatser inom förskolan, och konkret metodutvecklingsarbete inom både förskola och skola. Jag tror helt enkelt att vi måste börja jobba MER med att stötta pedagogerna och lyfta frågan: hur bemöter man barn med den här problematiken, hur stärker man de goda krafterna hos dem och hur skapar och upprätthåller man de goda skyddande relationerna?

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Det finns ju metoder som ger goda resultat för barn med utåtagerande problem, de flesta av dessa bygger på kognitiva beteendeprinciper och handlar om ilskekontroll- och social träning, samt moralisk och empatisk utveckling. Då är det värre för barn med en inåtagerande problematik, för dem finns det mindre forskning om. Men det finns social färdighetsträning även för blyga barn, som gör att de kan våga bli synliga igen. Den här avhandlingen är ju bara en början: det viktigaste tror jag är att de verksamma i skolan blir medvetna om de goda metoder som faktiskt finns för att bemöta barn med beteendeproblem.