Lär dig spela uttrycksfullt – av en dator

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag har alltid spelat själv (jag började spela gitarr när jag var elva), så i botten finns ett stort musikintresse. Ämnet musikpsykologi hittade jag av en slump på nätet och kände direkt att det var perfekt för mig, så jag började läsa vid Uppsala universitet och sökte mig så småningom till forskarutbildningen. Det projekt jag anställdes inom handlade om hur man kunde använda datorer för att lära sig spela uttrycksfullt, och eftersom jag har en kognitionsvetenskaplig bakgrund så skulle jag bland annat titta på själva användbarheten när det gällde programvaran.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om hur man kan lära sig spela uttrycksfullt med hjälp av datorstödd undervisning. Kommunikation av känslor är centralt i ett musikutförande, men trots det visar tidigare studier att känslor är något som ofta försummas i musikundervisningen. I projektet har vi, tillsammans med KTH, skapat ett datorprogram med olika lyssnarmodeller och matematiska analyser som ger en bild av musikers kommunikation av känslor i musikutförande. Programmet bygger på en mängd olika experiment, där professionella musiker har fått i uppgift att kommunicera olika känslouttryck när de spelar en melodi. Därefter har olika lyssnare fått höra utförandena och bedöma dem med tanke på den känslomässiga aspekten, vilket har lett till att vi har kunnat skapa en genomsnittlig lyssnarmodell. Det är den lyssnarmodellen som musikerna i min avhandling spelar mot (det vill säga hur våra testlyssnare i genomsnitt skulle ha bedömt musikframförandet) vilket också ligger till grund för den feedback som datorn genererar. Så även om man kan tycka att det är lustigt att en dator ska bedöma känslouttryck, något som uppfattas som starkt mänskligt, så bygger hela programmet på en mängd olika människors uppfattningar som vi har samlat in – datorn vet ju inget annat än det vi stoppar in i den. I programmet skapade vi olika typer av lyssnarmodeller: genomsnittslyssnaren är den modell jag har använt mig av i avhandlingen, men vi har även gjort en ”jury” vilket är en lite finare (känsligare) typ av lyssnarmodell.
– Avhandlingens första artikel är en observationsstudie av olika musikhögskolor, kulturskolor och gymnasieskolor, för att se hur musikundervisningen såg ut. Materialet blev ganska omfattande och fick till slut reduceras till att omfatta fem lärare och tolv studenter, där jag specifikt har tittat på instrumentalundervisning i gitarr, sång och viola. Jag ställde upp en videokamera i rummet och gick sedan ut, så jag har inte varit närvarande under lektionerna. Det jag kunde se var att känslouttryck inte behandlas särskilt mycket under lektionerna, fokus ligger istället på teknik och notation. Det förvånade mig, eftersom det här är något som både studenter och lärare efterfrågar när man pratar om lektionsinnehållet. Jag märkte också att lärare var ganska otydliga när de väl gav feedback till eleverna om hur de kunde spela mer uttrycksfullt, de pratade i metaforer, vilket ibland var svårbegripligt för eleverna: ”Tänk New Orleans” betyder kanske inte så mycket för en elev som aldrig har varit där. Andra försöker visa sina elever genom att de får härma lärarens spel, men det är inte heller alltid optimalt – det kan vara svårt för eleverna att veta vad de egentligen ska lyssna efter och det visar ju inte heller hur eleven ska göra i andra situationer eller i andra musikstycken. Så min slutsats är att det känslomässiga utförandet i många fall inte tas upp, och när det väl gör det så finns det brister i undervisningen.
– I den andra artikeln undersöker jag om ett datorprogram kunde vara till nytta i musikundervisningen, det vill säga om musiker kunde förbättra sitt spel genom feedback från en dator. I studien delade vi in musiker i tre olika grupper: en grupp fick feedback från en dator, en grupp fick feedback från en lärare och en grupp fick ingen feedback. Musikerna (semiprofessionella) fick spela samma musikstycke ett antal gånger och uttrycka olika känslor vid varje repetition, ta emot feedback, och sedan spela stycket ett antal gånger igen och följa feedbackförslagen för att förbättra den känslomässiga kommunikationen. Sedan fick lyssnare bedöma det känslomässiga uttrycket i alla utförandena. Den feedback musikerna fick från datorn för att förbättra sin kommunikation av känslor var väldigt konkret: ”Spela mer staccato” eller ”Spela snabbare”. Programmet plockar nämligen upp ljudstyrka, tempo, artikulation och klangfärg. Feedbacken från lärare kunde dock vara mer målande och abstrakt. Studien visade att de som fick feedback från datorn förbättrade sig mest: de spelade känslan så att lyssnare verkligen kunde känna igen den. Men trots att musiker som fick feedback från datorprogrammet förbättrade sig och tyckte att programmet var lätt att lära sig och förstå, så ville de inte använda sig av det. Så i den sista artikeln undersöker jag varför musikerna inte vill använda sig av programmet: handlar det om en motvilja mot datorer, eller är det innehållet i feedbacken som stör? Vi maskerade därför var feedbacken kom ifrån och lät musiker ta del av den utan att veta ursprunget. Studien visade att så länge musikerna trodde att feedbacken kom från en lärare (oavsett om den de facto kom från en lärare eller datorn), så tyckte de att den var bättre. En vanlig kommentar var ”Vad kan en dator veta om känslor”, så uppenbarligen fanns det ett motstånd mot datorgenererad feedback.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Att man kan lära sig att spela uttrycksfullt med hjälp av ett datorprogram av det här slaget, och att det till och med fungerar bättre än en lärare. Feedbacken i datorprogrammet är inte något som datorn slumpar ut, utan det bygger i grund och botten på mänskliga upplevelser i kombination med mycket forskning. Jag tror att datorstödd undervisning kan vara en god hjälp för att lära sig spela uttrycksfullt, men självklart finns det saker som programmet inte klarar av eller är sämre på – till exempel så tror jag att det målande språk som många lärarna använde sig av när de gav feedback är något som musiker uppskattar. Jag tror i så fall snarare att programmet skulle kunna fungera som ett diagnostiskt verktyg. Men oavsett om man är positiv eller negativ till att använda sig av det här datorprogrammet i undervisningen, så hoppas jag att avhandlingen kan leda till att man tar upp känslomässiga uttryck i undervisningen i större utsträckning än vad man gör idag. Vi vet ju att många elever börjar spela instrument vi en senare ålder idag än tidigare, dessutom är det vanligare med avhopp. Jag tror att det är viktigt att vi förvaltar det här med känslomässiga uttryck i musikundervisningen, inte bara för att bevara vårt kulturarv utan även för att det kanske kan bidra till att upprätthålla elevernas intresse – musik kan inte bara vara notation!

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Jag förvånades över att musikundervisningen såg likadan ut oavsett om du var 16 och gick på gymnasiet eller om du var 35 och läste på musikhögskolan: man utgick från en repertoar, eleven spelade och läraren kommenterade. Jag förvånades också över att lärarna inte alltid gav informativ feedback: man talade om att något var bra eller dåligt, men förklarade inte varför. Jag blev nog också lite överraskad över att musikerna inte ville använda datorprogrammet, med tanke på att vi verkligen hade ansträngt oss för att göra det användarvänligt och pedagogiskt.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag hoppas att musikundervisningen generellt kan ha nytta av resultaten. Det verkar finnas en del myter kring det här med känslomässiga uttryck – till exempel att det är något som man inte kan lära sig. Men informativ feedback, oavsett om det kommer från en dator eller en lärare, gör ju att eleven förbättrar sig. Det tror jag är nyttigt för både musiker och musiklärare att veta. Uttryck handlar inte bara om att visa känslor, det handlar också om att förmedla en viss musikalisk struktur, vilket vi inte har tagit upp i vår studie men som jag tycker att man kan fundera över generellt: vad anser vi egentligen att ett känslomässigt uttryck är? Avhandlingen visar dessutom att känslomässiga uttryck faktiskt går att undersöka objektivt, vilket är nytt. Idag har man jurys när man söker in till de flesta musikutbildningarna, kanske kan datorprogrammet få en betydelse där?

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Förhoppningsvis kan resultaten påverka genom att man mer explicit börjar prata om uttrycksfullhet i undervisningen, oavsett om man gör det i positiva eller negativa ordalag. Datorprogrammet i sig är tyvärr inte riktigt färdigställt ännu, annars hade det varit roligt att se hur det hade kunnat användas i undervisningen. Som lärare ska man absolut inte känna sig ersatt att det här programmet på något sätt: det tar hänsyn till den akustiska aspekten, medan läraren, med sin kännedom om eleven, har möjlighet att ta in så mycket mer: musikerns bakgrund, historia, det visuella framträdandet, etc. Datorprogrammet är tänkt som ett komplement, inte en ersättning!

Här kan du läsa mer om musikprojektet

Hedda Lovén