Utmaning för elever att tolka sammansatta ord

Betydelsen hos ett sammansatt ord är inte självklar. Inlärning av olika sammansättningar, liksom språkinlärning generellt, tar tid och kräver mycket repetition. Det visar Lisa Loenheim i sin avhandling.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har en bakgrund som lärare i svenska och svenska som andraspråk och som folkhögskolelärare. På folkhögskolan, när vi läste texter högt i klassen, blev det väldigt tydligt att det var en stor skillnad mellan de som hade svenska som förstaspråk respektive andraspråk när det gäller sammansatta ord. Framförallt när det gäller segmenteringen. Förstaspråkseleverna såg direkt vilket som var ett sammansatt ord och av vilka två delar. Men andraspråkseleverna hade svårt, för dem var det bara som ett långt och krångligt ord. Där tror jag att intresset började gro. Så det går tillbaka till undervisningen.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om hur självklar betydelsen är hos ett sammansatt ord utifrån de ingående delarna. Jag har undersökt hur gymnasieelever med svenska som modersmål och flerspråkiga elever med svenska som andraspråk tolkar olika sammansättningar. Jag har bara tagit med sammansatta ord i avhandlingen som brukar anses genomskinliga. Där båda leden bidrar tydligt till betydelsen, men där det ändå inte är självklart vad de betyder. Som polismisshandel till exempel, vem är det som misshandlar? Jag undersöker hur eleverna tolkar frekventa sammansättningar som till exempel iskall, och mindre frekventa som solvarm, men även påhittade sammansättningar som exempelvis zebralejon. För att se vilken betydelse frekvensen har.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Det här är ytterligare en avhandling som bekräftar att inlärningen av språk tar tid, det behövs mycket repetition. Även när det kommer till inlärning av sammansatta ord. Man behöver höra ett ord eller ett språkligt mönster många gånger. Resultaten visar att eleverna är mycket mer överens om betydelsen hos frekventa sammansättningar än hos ovanliga sammansättningar. Förstaspråkstalarna är generellt mer överens om orden än andraspråkstalarna. Det är också stor skillnad mellan andraspråkstalare som börjat med svenska före sex års ålder och de som börjat vid sex års ålder eller senare, eftersom man har olika lång exponeringstid. Så exponeringstiden har väldigt stor betydelse.

– Jag ser också att man har underskattat hur komplext det är med sammansatta ord. Det är egentligen bara när det gäller de allra vanligaste orden som alla är överens. Det blir lite svårare när det kommer till de påhittade sammansättningarna. Följer de ett frekvent mönster så är det lättare än om de inte gör det. När det till exempel gäller zebralejon, som ju är ett påhittat ord, var informanterna i alla grupper ganska överens om att det var ett randigt lejon. Trots att det rör sig om en nybildning. Det ligger nära till hands för eleverna att tro att det har med någon jämförelse att göra, på grund av att jämförelse är ett så vanligt mönster i språket.

– Ett intressant resultat när det gäller strukturen är att det alltid har sagts att det är det sista ledet i en sammansättning som anger huvudbetydelsen. Att exempelvis en barnvagn är en sorts vagn. Men när det handlar om sammansättningar med två adjektiviska led verkar den regeln satt ur spel. En stor del av eleverna tolkade gulgrön som mer gul än grön, att förledet är det viktigaste, och det är en stor och viktig upptäckt. Det var också intressant att detta särskilt gällde de elever som har svenska som modersmål. Andraspråkstalarna var mer benägna att göra en kopulativ tolkning, där båda leden är lika viktiga – i det här fallet att gulgrön är gul och grön.

Vad överraskade dig?

– Det jag just beskrev om de adjektiviska sammansättningarna överraskade mig. Att det var vanligare bland förstaspråkstalarna att tolka förledet som det viktigaste går emot det man har trott tidigare.

Vem har nytta av dina resultat?

– Dels tänker jag att resultaten är viktiga för de som skriver ordböcker. Det är ganska viktigt vilka sammansatta ord man tar med och inte. Dels kan läromedelsförfattare och naturligtvis också lärare ha nytta av resultaten, kanske framförallt lärare i svenska som andraspråk. I avhandlingen får man stöd för att det är väldigt bra att jobba med att se mönster i språket. Det kan vara något för språklärare generellt att tänka på, att låta eleverna träna i att iaktta mönster. Det tror jag ger bra resultat.

Åsa Lasson