Ungdomars möten med andra ger lärdom om socialt våld

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag har så länge jag kan minnas varit intresserad av frågor som rör genus och feminism vilka i sin tur hänger ihop med frågor kring normativitet, det vill säga när vissa grupper av individer i samhället betraktas som annorlunda än normen och därmed också som mindre värda. Mitt intresse har dock alltmer flyttats från genus och feminism till problematiken med att vissa grupper av individer ses som annorlunda, och därmed får sämre möjligheter i samhället. Detta är en fråga som också är av betydelse ur ett lärarperspektiv. I skolan påpekas det ofta att ungdomar, i demokratins namn, ska lära sig respektera varandra, tolerera varandra, vara jämställd och så vidare.

– Mitt intresse kring ämnet har med andra ord vuxit fram ur mitt personliga intresse, men också av det faktum att jag som lärare måste förhålla mig till frågan i undervisningssammanhang.

Vad handlar avhandlingen om?

– Jag närmar mig i avhandlingen problemet med socialt våld, det vill säga att det finns strukturer i samhället där vissa grupper av personer behandlas som annorlunda i negativ bemärkelse, på ett nytt sätt.

– I stället för att fundera på vad unga behöver kunna för att ta ansvar har mitt fokus varit att undersöka hur deras ansvar ser ut i mötet med andra, och använda det som en källa till lärande. På så sätt har jag uppmärksammat hur deras sätt att svara an till andra hänger ihop med hur de upplever andras livssituation, men också de eventuella problem som kan uppstå i deras möten med andra. Jag skulle vilja säga att jag i mitt arbete, genom att studera 17-19-åringars berättelser, har öppnat upp för ett annat sätt att tänka kring frågor som rör ungdomar, ansvar, och socialt våld.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Ungdomars ansvar är ofta knutet till bilden av progression och identitetsbygge, där fokus ligger på framtiden. Mitt angreppssätt har gjort det möjligt att få upp ögonen för vad som händer i ungdomars liv här och nu, och samtidigt betrakta det i termer av ansvar. I avhandlingen berättar ungdomarna att de ständigt tvingas förhålla sig till andra individers ibland svåra livssituationer. Det gäller individer som de har nära kontakt med, men också personer som de aldrig har träffat eller bara sett på avstånd. Utifrån berättelserna har jag kunnat se hur ungdomarna både främjar och motverkar socialt våld i sina dagliga sätt att svara an till andra.

– Jag har också sett att samtliga ungdomar beskriver sig själva i ideala termer de vill hjälpa, vara toleranta, motverka förtryck etc. Samtidigt berättar de om tillfällen då de brottas med motstridiga känslor, där de till exempel skadar andra, tycker det är skönt att vara i överläge och känner sig paralyserade när de måste hjälpa andra. Ett viktigt bidrag i avhandlingen är att den gör oss uppmärksamma på de ibland omedvetna krafter som finns hos ungdomarna, som exempelvis motvilja mot svaghet, och som gör att vissa sociala strukturer upprätthålls trots att man egentligen vill motverka dem.

– Ett annat viktigt resultat handlar om vilka ord de unga knyter sitt ansvar till. Jag har kunnat visa att de förstår ett och samma ord på olika sätt i olika situationer, vilket påverkar deras möjligheter att vara ansvariga. I undersökningen finns det skillnader mellan dels de ungdomar som anammar skolans krav på kunskap när det gäller ansvar, och som knyter sitt ansvar till framtida yrken och positioner som kräver skolkunskap, dels de andra som i stället riktar sitt ansvar på nuet och som kanske använder en fot till skydd när någon blir hotad eller en hand till tröst.

– Jag har också kunnat se att skolan beskriver sina mål att främja andra människors välbefinnande och motverka socialt våld i en demokratisk kontext, men att ungdomarna inte ser det så. I avhandlingen diskuterar jag den här klyftan som finns mellan begreppet demokrati och ungdomarnas dagliga sätt att svara an till andra.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Jag blev förvånad över att så många av de här ungdomarna beskrev sina och andras livsförhållanden i så tuffa termer: en kompis på väg att ta livet av sig, en förälder som var misshandlad, deprimerade människor på bussen och fysisk fattigdom. Det blev väldigt tydligt att de tvingades förhålla sig till detta på ett eller annat sätt.

– Jag blev också förvånad över den spänningen som fanns mellan deras idealbild och deras inre kamp, där de till exempel talade om att hjälpa andra samtidigt som andras svaghet fick dem att må bra. Men även det gap jag såg mellan skolans demokratibegrepp och ungdomarnas sätt att svara an till andras livsförhållanden överraskade mig.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag skulle vilja säga att både forskare och lärare har nytta av avhandlingen. Genom mitt angreppssätt har jag öppnat upp för ett annat sätt att tänka kring frågor som rör ungdomars ansvar och möjligheter att bekämpa socialt våld i samhället. Framför allt inom ämnen som rör t.ex. genus, mångkulturalitet och hållbar utveckling. I stället för att enbart bygga en identitet hos ungdomarna, där starka känslor tränas och växer bort, så argumenterat jag för vikten av att uppmärksamma deras möten med och reaktioner gentemot andra. Det är i dessa möten som våld/icke våld kommer till uttryck. Även om det inte går att frigöra sig från sina känslor går det alltid att brottas med och förhålla sig till dem som en etisk gest mot andra.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Med hjälp av de redskap och exempel som jag lyfter fram i avhandlingen kan lärarna diskutera de här frågorna på ett nytt sätt. I stället för att de inriktar sig på hur värdegrunden genomsyrar verksamheten kan de se på individernas sätt att svara an till andra som en källa till lärande. Jag hoppas att avhandlingen väcker frågor hos både elever och lärare, som till exempel; vad innebär det att främja andras välbefinnande, när känner jag ansvar och varför, finns det saker som jag brottas med och som påverkar mitt sätt att svara an till andra? De empiriska exemplen i avhandlingen kan också, rent konkret, användas i undervisning för att väcka en diskussion om normativitet.