Ungdomar saknar stöd för att hantera digitala sexuella trakasserier

Digitala sexuella trakasserier är relativt vanliga, beskriver skolungdomar som har intervjuats i en ny avhandling. Ofta saknar ungdomarna både stöd och strategier för att hantera detta, enligt Kristina Hunehäll Berndtssons forskning.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är doktorand i ett forskningsprojekt som undersöker elevers upplevelse av våld, trakasserier och kränkningar i årskurs 9. I intervjuerna framkom ett tema om digitala sexuella trakasserier som bland annat handlade om oönskade dickpics och nakenbilder, samt delandet av sexuella bilder och videoklipp utan samtycke. Alla elever som jag intervjuade kände till det även om det kunde ta sig olika uttryck på olika skolor.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om missbruk av det som kallas sexting, alltså digitala sexuella trakasserier. Det kan vara att man får en oönskad nakenbild skickad till sig eller att ett videoklipp som man delat i samförstånd från början sedan delas vidare utan samtycke. Det kan också vara att man blir hotad eller lurad att dela bilder.

– Det är fyra olika studier och intervjustudierna har genomförts i tre olika skolor med olika socioekonomiska förutsättningar. Generellt visade det sig att ungdomar har en uppfattning om att vuxna inte känner till problemen och att det kan kännas skamfyllt att be om hjälp. Eleverna saknar strategier för att hantera de digitala trakasserierna. Den vanligaste strategin för att hantera problemen är att blockera avsändaren, men det kan vara svårt exempelvis om det handlar om elever i samma klass. En generell iakttagelse är också att de digitala trakasserierna påverkar relationerna i skolan och kan leda till mobbning. Det är en komplex fråga där hot ibland ingår, men inte alltid.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Sexting kan missbrukas på flera olika sätt och skolungdomar beskriver själva detta som vanligt. Eleverna uttrycker att de tycker att det är fel och att de blir chockade och kränkta.

– Men ungdomarna i studien beskriver att det var svårt att vända sig till vuxenvärlden och saknade generellt stöd och strategier för att hantera frågan trots att konsekvenserna kan bli mycket svåra för enskilda elever. Generellt verkar flickor prata mer med sina närmaste vänner om de blir utsatta för trakasserier, medan pojkar oftare tycks sakna ett språk för att beskriva om de blivit utsatta. Eleverna förstår oftast inte heller att detta är en form av sexuella trakasserier för att det sker digitalt.

Vad överraskade dig?

– Inledningsvis överraskades jag av att elever beskrev det som ett så vanligt problem. När jag började med det här för fyra år sedan upplevde jag inte att det diskuterades så mycket. Efterhand har det delvis ändrats och blivit mer uppmärksammat av andra forskare och i media.

– En annan sak som förvånade mig är att pojkar saknade kunskap om att de också kan bli utsatta av flickor. Pojkar utsätts också även om det kanske är vanligare att flickor utsätts.

Vem har nytta av dina resultat?

– Alla som jobbar i skolan, lärare, elevhälsoteam och rektorer, men även poliser och andra som jobbar med unga. Det är en samhällsfråga och viktigt att vuxna känner till att unga uppfattar det som ett stort problem.

Susanne Rydell