Unga som skadar sig själva saknar trygga vuxenrelationer
Född 1959
Bor i Umeå
Disputerade 2018-04-20
vid Umeå universitet
Självskadande handlingar: ungdomars berättelser: kontextualisering av ett medikaliserat socialt fenomen
Självskadande handlingar bottnar oftast i en orolig social situation, snarare än psykiska eller psykiatriska problem. Det visar Inger Ekman som utforskat ungdomars egna berättelser om självskadande handlingar.
Varför blev du intresserad av ämnet?
– Jag är utbildad socionom och har tidigare arbetat som kurator. Här insåg jag hur vanligt det är med självskadande handlingar och jag ville förstå de bakomliggande faktorerna
Vad handlar avhandlingen om?
– Den första delen är av en forskningsöversikt i ämnet. Jag har gått igenom både nationell och internationell forskning om självskadande handlingar sedan 100 år tillbaka.
– Avhandlingens andra del bygger på unga människors självpublicerade berättelser på engelskspråkiga webbsidor om självskadande handlingar. De flesta ungdomar är mellan 12-18 år men det finns både yngre och äldre i materialet om cirka 3000 berättelser där jag särskilt studerat 500 av dem.
Vilka är de viktigaste resultaten?
– Nästan all befintlig forskning finns inom psykiatrin eller psykologin, nästan inget utifrån socialt arbete. Tidigare forskning fokuserar också på individen och att självskadande handlingar har psykiatriska eller psykologiska förklaringar och därför kan och bör behandlas på individuell nivå.
– Givetvis bottnar självskadande handlingar i emotioner men mina resultat visar att det är i en otrygg social situation, eller i otrygga relationer, som dessa emotioner väcks. Därmed finns en stor diskrepans mellan tidigare forskning och ungdomarnas berättelser.
– De flesta berättelserna vittnar om ett oroligt socialt sammanhang med problem i familjen, separationer av olika slag och/eller svårigheter i skolan. Av de 500 berättelser som jag tittat särskilt på, berättar 85 procent av ungdomarna att problem inom familjen är huvudorsaken till att de inte mår bra. 70 procent beskriver olika typer av förluster som utlösande faktorer – någon förälder eller äldre syskon som flyttar, en släkting som varit en trygg punkt, som kanske dör eller flyttar. I 40 procent av berättelserna lyfts problem i skolan som främsta orsaken till att de mår dåligt och självskadar sig. Deras utanförskap bottnar i regel i en känsla att vara ”dum” men flera ungdomar berättar om att de utestängs för att de anses för smarta. Genomgående är saknaden av trygga vuxenrelationer och någonstans att vända sig med sin ångest och oro.
– Kunskapen om att självskadande handlingar kan vara en effektiv strategi för att hantera de negativa känslor sprids i ungdomskretsar. ”Alla säger att det funkar.” Berättelserna bekräftar också detta. ”Ångesten bara rann ut” ”Jag mådde bra för första gången på länge.” Att skära sig beskrivs som något de har kontroll över, det är lättillgängligt, billigt och effektivt. Att självskada sig är stigmatiserande och utomstående reagerar ofta med rädsla. Många unga som skadar sig själva skulle vilja berätta men är rädda för ”då tror de att man är ett psykfall”.
– Tidigare forskning visar att visar att de flesta slutar med självskadande handlingar när de blir äldre, vilket kan kopplas till att livet stabiliseras, kanske börjar de på en ny skola och finner nya sammanhang. Detta pekar på att självskadande handlingar är mer kopplat till social kontext än individ. Sammanfattningsvis visar mina resultat att för att kunna hjälpa de här ungdomarna måste fokus flyttas från individ till det sociala sammanhanget.
Vad överraskade dig?
– Att många som skadar sig själva är så otroligt unga, 11-12 år, en del ännu yngre. Det här visste jag förvisso sedan tidigare men detta faktum träffade mig rakt i hjärtat under forskningsarbetet.
Vem har nytta av dina resultat?
– Alla vuxna som möter barn och ungdomar i sin vardag. Med mer kunskap om att självskadande handlingar är nära relaterade till en orolig miljö – inte främst en instabil emotionalitet eller psykisk sjukdom – skulle fler av de som möter unga som skadar sig själva våga stanna kvar och lyssna och inte omedelbart tänka psykiatrisk eller psykologisk behandling. Jag tror att det skulle göra att fler unga vågar berätta både om självskadandet och sin livssituation och på så sätt öka möjligheten att få stöd. Primärt hoppas jag att de kommer till nytta för dessa unga. Skolan är en central arena där det finns vuxna som skulle kunna vara den här trygga stabila personen om många av de här ungdomarna saknar.