Undervisning har en underordnad roll i förskolan

Undervisningen och de didaktiska frågorna tonas ned i förskolan. Det konstaterar Ester Catucci som i en observationsstudie undersökt hur undervisning uttrycks i förskolan.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är förskollärare i grunden och när begreppet undervisning fördes in i förskolan blev jag nyfiken på vad det kunde vara. Sedermera fick jag möjlighet att börja i en forskarskola och i min licentiatuppsats skrev jag om hur undervisning kan realiseras i förskolan som utbildningspraktik med avseende på de yngsta barnen. Undervisning är ju nytt i förskolan och det behövs forskning på området.

Vad handlar avhandlingen om?

– Syftet med avhandlingen är att öka kunskapen om hur undervisningsuppdraget kan förstås och realiseras i förskolan som utbildningspraktik. Avhandlingen bygger på fyra observationsstudier. I de två första följer jag tre förskollärare under några månader för att undersöka hur de arbetar med de yngsta barnen i relation till undervisning. Vad är det förskollärare gör och hur kan det förstås som undervisning? I de två efterföljande studierna har jag följt förskollärare i deras arbetslag, mer specifikt lyssnat till hur det särskilda ansvaret för undervisning, samt förskollärarens didaktiska ledarskap, kommer till uttryck i kollegiala möten.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Förskollärarnas fokus är mer riktat mot hur saker och ting görs och där är den pedagogiska miljön prioriterad. Men framför allt är förskollärarna inriktade på barnen, det är deras intresse som står i centrum. Förskollärarna är förankrade i den socialpedagogiska traditionen med barnet i centrum och utgår från ett starkt barnperspektiv i sitt arbete. Det är förstås positivt att förskollärarna är måna om barns perspektiv men det finns även utmaningar. Undervisning står inte i fokus utan är snarare något som konstrueras i efterhand, efter att aktiviteter genomfördes.

– Vad som framträder i samtliga studier är att de didaktiska frågorna tonas ned, framförallt ”vad”-frågan. Observationerna av de tre förskollärarna visar bland annat att de i olika aktiviteter med barnen oftast stannar vid att bekräfta barnen. Sällan försöker förskollärarna utvidga en pågående aktivitet genom att peka på andra perspektiv, ta i nya element och på så vis öka barnens möjlighet till meningsskapande. En konsekvens av detta är att innehållet i undervisning riskerar att bli otydligt.

– Något som problematiseras i avhandlingen är i hur stor grad barnen själva ska få styra. Om inte förskollärarna leder finns risk för att vissa barn missar möjlighet till utveckling. Med andra ord, det finns en baksida med att inte styra. Snarare än att ta bort något som förskollärarna gör, drar jag i avhandlingen slutsatsen att ett tydligare fokus på didaktiska frågor bör läggas till. Detta kan i sin tur underlätta etablering av ett didaktiskt ledarskap och därigenom axla det särskilda undervisningsansvaret.

Vad överraskade dig?

– Att förskollärarna med nyare utbildning i högre grad önskade dela det pedagogiska ansvaret med övriga pedagoger och tonade ned betydelsen av sin egen utbildning. Att leda andra kollegor uttrycks som något problematiskt och de ansåg att det delvis saknades legitimitet för att göra det. Samtidigt insåg de att det inte var optimalt.

Vem har nytta av dina resultat?

– Framför allt vänder jag mig till förskollärare, rektorer och skolhuvudmän. Men även utbildare vid förskollärarutbildningarna.

Susanne Sawander