Bilden säger mer än det sagda ordet

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Bilder har följt mig genom hela mitt liv, som konstnär, illustratör, bildterapeut och bildlärare. Att avhandlingen kom att handla om bildlärarstudenters digitala bilder av sig själva som lärare, har sin grund i att jag började undervisa i kursen digital bild och grafisk formgivning på universitetet 1999. Kursen var ganska teknisk, den handlade egentligen om att man skulle lära studenterna en programvara, något som jag inte riktigt gillade – därför försökte jag fylla kursen med ett innehåll istället, för jag tror att om innehållet är angeläget så lär man sig tekniken på köpet. Jag hade därför ett tema i kursen som gick ut på att studenterna digitalt skulle gestalta frågan ”Vem är du som lärare?”. Genom att materialisera sina mentala bilder så tänkte jag att studenterna skulle få reda på andra saker om sig själva än om de bara pratade om sina tankar om sitt kommande yrke. Kanske skulle de genom konstverken kunna ”få rätt” på någonting om sig själva, som de kunde bära med sig i sin framtida verksamhet. Under årens lopp har jag samlat in de bilder som mina studenter har skapat, både för att de var examinationsuppgifter men också för att de var så oerhört intressanta. När möjligheten att få forska uppstod kändes det självklart för mig att det titta närmre på de här bilderna, men att jag bestämde mig också för att jag skulle ha en tydlig genusaspekt i mitt avhandlingsarbete.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om vilka föreställningar bildlärarstudenter har om sin kommande yrkesroll, samt vilken betydelse kön har i det här bilderna och därmed i lärarpraktiken. I avhandlingen analyserar jag systematiskt 59 bilder, gjorda av 45 kvinnor och 14 män, vilket motsvarar könsfördelningen inom kursen. Jag har inte frågat studenterna om deras bakomliggande motiv, utan ett viktigt syfte för mig har varit att ta reda på hur långt det är möjligt att gå enbart med hjälp av bilden – för jag är övertygad om att den bär på massor av information som vi är dåliga att ta tillvara på. Jag använder mig dock av flera analytiska verktyg i mina bildanalyser som säkerställer att avhandlingen inte bara handlar om tyckande, utöver det stödjer jag mig också på den genusforskning som bedrivits under närmare 30 år.
– Det finns massor i de här bilderna som berättar om studentens föreställning om sin kommande yrkesroll, ta kroppsrepresentation som exempel: en tjej har framställt sig själv med avhuggna armar – att inte ha några armar handlar mycket om att man inte är inne i lärarrollen ännu, man har inte gjort den till sin egen. Har du inte armar så kan du inte agera, då är du inte riktigt lärare än. De här studenterna är inne i en process, de är på väg att disciplineras in i yrket, men det är ett slags framtidsprojekt, de är inte där än, det vet inte hur det kommer att bli. I bilder kan du göra något som du kanske inte kan prata om, men samtidigt kan du inte göra vilka bilder som helst – det finns ramar för vad som är trovärdigt när du ska gestalta dig själv, och där spelar det förstås in vilka lärargestalter som är trovärdiga på bildlärarutbildningen.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Avhandlingen visar att en liten grupp av lärarstudenterna sätter lärarprofessionen i centrum i sina bilder, medan den stora gruppen har personligheten i centrum. Det är något som kan relateras till lärarutbildningens professionaliseringsfokus – hur väl har den slagit ut med tanke på mina resultat? Istället är det ideal från populärkulturen som finns närvarande i lärarstudenternas bilder: det finns gott om karismatiska lärarbilder i medielandskapet, tänk bara på filmer som Dangerous minds, Mona Lisas leende och Döda poeters sällskap – men vad representerar de idealen? Där tycker jag att lärarutbildningen borde jobba mer med idealen men också med föreställningar om kön: det viktiga tror jag är att man tar sig an de här frågorna på ett nytt sätt: det räcker inte att hålla en kort föreläsning och sedan ”bocka av” könsperspektivet från agendan och gå vidare till annat, det krävs något mer.
– Tittar man närmare på den grupp som sätter professionen i centrum så visar det sig att de har en förmedlande eller handledande roll i bilden, det rör sig ofta om interaktion, man utnyttjar eller är omgiven av attribut från skolan eller så befinner man sig i en offentlig miljö. De som däremot sätter personligheten i centrum har skapat mer klassiska självporträtt, ofta med ett hjälteideal. Det intressanta var att när jag började titta efter föreställningar om kön i bilderna så visade det sig att det fanns tendenser hos kvinnorna inom den grupp som satte professionen i centrum att framställa sig som ensamma i sitt uppdrag (alternativt att de löste sitt uppdrag individuellt). För männen inom samma grupp var det precis tvärtom – de löste sitt uppdrag kollektivt, den enda man som var ensam i rummet på sin bild var oerhört underordnad och dessutom en apa. Det talas ju mycket om kvinnors nätverkande och sociala förmågor, så jag tycker att det är ganska intressant att när de sedan kliver in i sin yrkesroll så är det helt på egen hand, då har de ingen grupp att relatera till längre, inget nätverk som stödjer dem. Det har männen, och det är dessutom tydligt i deras bilder att det omgivande kollektivet är män, inte kvinnor.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Ja, när det gäller just kroppsrepresentation så överraskades jag av att när professionen var i centrum i bilderna så visade kvinnorna sitt ansikte medan männen visade sin kropp – och när personligheten stod i centrum så var det precis tvärtom: kvinnorna visade sin kropp och männen sitt ansikte. Jag tror att det är förknippat med den sexualiserade bilden av den kvinnliga kroppen i det offentliga rummet: när en kvinna är en offentlig person i bilden så döljer hon sin kropp för att inte bli sexualiserad och reducerad till ett kön, däremot är kroppen inte lika känslig att visa upp privat. För männens del är det ofarligt att visa upp sin kropp i det offentliga rummet, vilket kan ses som en tillgång – som lärare måste du ha din kropp i rummet. Det här är oerhört viktiga frågor, inte bara för lärarutbildningen utan även för samhället i stort.
– En annan överraskning var de föreställningar om kön som framkom i lärarstudenternas bilder: kön verkar ge kultur och organisation åt en verksamhet som ibland är otydlig. Det är som att föreställningar om kön ger struktur – att vara lärare är en offentliga praktik, men trots det är skolan otroligt familjär i vissa av bilderna på grund av att tydliga könsstereotyper framträder.

Vem har nytta av dina resultat?

– Lärarutbildningen. Framför allt för att få upp ögonen för att man måste arbeta med könsperspektivet på ett annat sätt. Man måste bli medveten om vilka egna ideal man förmedlar kring vad en framtida lärare ska vara, samtidigt som man bör fråga sig vilka lärare man vill ha, och vilka lärare studenterna vill vara. Det måste speglas mot populärkulturella föreställningar, där man ifrågasätter och utmanar det var och en bär med sig in i lärarutbildningen. Vi vet nämligen från tidigare forskning att de föreställningar studenterna har med sig när de börjar lärarutbildningen har de också kvar när de går ut. Utbildningen klarar alltså inte av att utmana studenternas föreställningar.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i lärarutbildningen?

– Det optimala vore att man började arbeta med bilder som ett sätt att formulera och problematisera olika föreställningar, att man lyfter in andra medieringar än det skrivna och talade ordet. Genom bilder kan man få fram en helt annan information, jag skulle säga att avhandlingen är en hyllning till bilders förmåga att förmedla information. Det kan tyckas underligt att jag har tagit mig friheten att tolka en rad lärarstudenters bilder utan att fråga dem om deras intention eller bakomliggande mening, men jag menar att man måste släppa föreställningen om att det sagda ordet är mer sant än det bilden säger, och visst är det vanligtvis så att konstnären har tolkningsföreträde, men jag kanske ser mycket, mycket mer i bilden än konstnären själv någonsin skulle ha sett.

Hedda Lovén

Avhandlingens omslag, illustration Eva Skåreus