Använd bilden som resurs i läs- och skrivlärandet

Hur blev du intresserad av ämnet?

-Jag har varit lärare sedan 1971 och arbetat med läs- och skrivundervisning i över 25 år. Under mina verksamma år som lågstadielärare såg jag att läsning och skrivning (där jag även inkluderar bilder) går hand i hand. Barnens bilder har varit ett sätt att få igång samtal och berättande, men när barnet talar om bilden ges även jag som lärare möjlighet att förstå något om barnet.

Vad handlar avhandlingen om?

– Läs- och skrivfältet. Jag ville lyfta fram bildens betydelse (eller eventuella icke-betydelse) i läs- och skrivsammanhang, därför tyckte jag att det var rimligt att börja med att undersöka hur fältet faktiskt ser ut. Det gjorde jag genom att läsa elva avhandlingar på just det här området. Vilken bild av läs- och skrivförståelse är det som framträder i den tidigare forskningen? Det tydligaste resultatet är att forskarna antingen skriver om att läsa, ELLER om att skriva. Det största problemet är alltså inte att området är så brett, utan att läsning och skrivning kan handla om så olika saker.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Jag hittade två tydliga uppfattningar som genomsyrade den tidigare forskningen. Å ena sidan fanns det dominerande läsperspektivet, som fokuserar på just läsning och huvudsak hanterar skrivning som en konsekvens av det. Skrivandet (i den mån det överhuvudtaget diskuteras) handlar ofta om själva formen, till exempel stavning. Å andra sidan fanns skrivperspektivet, som gav skrivandet stor plats. Den här uppfattningen handlar till viss del om att lära sig läsa, men desto mer om att lära sig LÄRA. Bilden finns inom båda de här perspektiven, men på olika sätt: inom läsperspektivet ställer bilden till problem eftersom den antas vara mångtydig och kan leda bort barnet från effektiv läsning. Det hindrar dock inte att man inom läsperspektivet använder sig av bilder ändå, till exempel i diagnoser och övningar, men då gör man det utifrån antagandet att bilden är entydig, det vill säga att den bara kan tolkas på ett sätt. Och det ifrågasätts aldrig. Det är inte bilden i sig som är problematisk inom läsperspektivet, utan det är sättet man använder den på som skapar problem. Inom skrivperspektivet fokuseras det mer på hur barnens egna bilder är en del i själva skrivprocessen – man ser det som en upptäcktsresa.
– Det som framkommer är att man som lärare inte hej vilt kan blanda olika strategier och metoder, eftersom en del av dem står i konflikt med varandra. Om du som lärare säger att du ska ta tillvara på barnets egna, personliga kompetens, så blir det problematiskt om du samtidigt uttrycker att det är du som avgör vad som är meningsfullt och viktigt. När vi talar om struktur och ordning i verksamheten, vems struktur handlar det då om, vems ordning är det vi utgår från? Om barnet tittar på en bild och förväntas uppfatta att det här är en ROS, eftersom man arbetar med bokstaven R, då har ju barnet redan den kunskap som han eller hon förväntas träna, och behöver egentligen inte befatta sig med R överhuvudtaget. Eller så tänker barnet att det är en blomma, vas eller något helt annat. Det här skapar problem, inte minst med tanke på att en del kommuner ålägger skolor att genomföra läsdiagnoser som innehåller bilder som är oerhört problematiska.

Vad hittade du under arbetes gång som förvånade och överraskade dig?

– Under 30 år har det funnits en pågående konflikt kring vilken läsmetod som är den bästa, men vid slutet på 90-talet skapades någon form av konsensus kring tanken att det FINNS ingen generell metod som fungerar för alla – man måste se till det individuella barnet. Jag hade inte insett konsekvenserna av att hantera läs- och skrivperpektiven i termer av kompetens, struktur och mening. Det talas så mycket om vikten av språk idag, men mellan skolans språk och barnets språk finns ett stort glapp. Men bilden finns ju mitt framför oss och artikulerar barnets språk: här finns barnets erfarenheter och kunskaper färdiga att hämta – det är bara för oss att börja utnyttja det.

Vem har nytta av dina resultat?

– Verksamma lärare, i till exempel kompetensutvecklingsarbetet, studenter på lärarutbildningarna och så givetvis som diskussionsunderlag för forskare, eftersom det är så uppenbart att tidigare forskning har fokuserat på antingen läsning eller skrivning. Det är viktigt att få de här två områdena att mötas.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Om man uppfattar betydelsen av att vidga läs- och skrivfältet så kan innehållet expanderas och få olika medieringsformer. Det kan även ha betydelse för vår syn på frågor som rör kultur, estetik och mångfald. En ökad bildspråklig medvetenhet, med uppmärksamhet på att bilder precis som text har såväl innehåll som form, tror jag kan vara positivt för arbetet med läs- och skrivlärning i skolan. Ofta vill man krympa bild och text till en och samma sak, som ska förstås på samma sätt, men bild och text är så mycket mer. Många lärare sitter på enorma bildskatter i sina klassrum – men vi måste veta hur vi ska använda dem också!

Hedda Lovén