När det gör ont inåt riktas ilskan utåt

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag är socionom i botten och har tidigare arbetat med barn och ungdomar inom socialtjänsten, så intresset för ungdomars interpersonella problem (det vill säga svårigheter kring sociala relationer, att umgås med andra) grundades till viss del genom mitt arbete. Dessutom var jag anställd inom det här forskningsprojektet redan innan jag fick en doktorandtjänst, bland annat intervjuade jag ungdomar under ett par år, så det var ganska givet att det var det här ämnet jag skulle forska om.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om ungdomars relationer och hur de kan kopplas till deras självbild: jag har till exempel undersökt hur svårigheter i relationer hänger ihop med olika självbildsmönster. I avhandlingen deltar både ”vanliga” ungdomar och ungdomar som har varit tvångsomhändertagna i åldrarna 12-18 år. Avhandlingen består av fyra artiklar: den första handlar om hur kvaliteten på relationen påverkar ungdomars beteende: jag frågade till exempel hur ungdomarna brukade bete sig när de umgicks med en kamrat de gillade i jämförelse med ett kamrat som de inte gillade. I den andra artikeln tittar jag på om vissa typer av interpersonella problem hängde ihop med en särskild typ av självbild. Den tredje studien handlar om ungdomar med sociala problem och vilken betydelse depression har har haft för dessa problem. I den fjärde studien tittar jag på om föräldrarelationer kan kopplas till ungdomars interpersonella problem.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Den första artikeln (hur typen av relation påverkade ungdomars beteende) visade att man inte alltid kan förutsätta att människor beter sig på ett förutsägbart och strukturerat sätt mot varandra: man utgår ofta från att om någon är vänlig mot dig så är du det tillbaka, men så fungerar det inte alltid. Om de här ungdomarna har en negativ förutfattad mening om en person som uppträder vänligt mot dem, så uppfattas inte alltid den vänliga gesten som vänlig – den kan tvärtom väcka ett fientligt beteende till svar. Samma beteende från två olika personer kan alltså mötas med olika reaktioner beroende på relationens kvalitet. Studien visade också att medan vanliga ungdomar agerar ganska autonomt, så använde sig ungdomar med sociala problem mindre av ett autonomt beteende och var mer aggressiva. Kan man inte stå upp för sig själv och säga vad man tycker så ligger det nämligen nära till hands att anlägga ett mer fientligt beteende istället, vilket de här ungdomarna ofta gjorde. Den andra artikeln (som utredde om vissa typer av interpersonella problem var kopplade till en särskild självbild) visar att det finns en tydlig relation mellan en negativ självbild och mer interpersonella problem, samtidigt som en positiv självbild är relaterad till mindre personella problem. Artikeln visade också att ungdomar som hade mer självkontroll var mindre dominerande, lättkränkta och påträngande – överhuvudtaget ledde ett autonomt beteende till mindre interpersonella problem. Jag kunde även se att det fanns ett mönster, att vissa typer av interpersonella problem hängde ihop med en särskild typ av självbild: ungdomar som försummade sig själva och som hade svårt för att ta hand om sig själva var till exempel ofta dominerande och lättkränkta. Ungdomar som kritiserade mycket och som hade svårt att acceptera sig själva var ofta lättutnyttjade, undfallande samt överdrivet omhändertagande i relationen till andra. Det fanns även en tredje grupp som försummade sig själva i kombination med att de inte accepterade sig själva, vilket gav ett kallt och socialt undvikande beteende i deras sociala relationer. Jag kunde alltså se att vissa typer av självbilder gav en särskild typ av interpersonella relationer: det beteende ungdomarna uppvisar är helt enkelt olika sätt att hantera en dålig självbild. Och trots att vi tittade på så mycket som 322 ungdomar i åldern 12-18 år så hittade vi inga åldersskillnader, utan de här resultaten är generella för den här gruppen. I den tredje studien studerade jag enbart ungdomar som hade problem med sociala relationer och i vilken utsträckning depression påverkade deras interpersonella relationer. Resultaten visade på ganska stora könsskillnader i den här gruppen: pojkarna verkade ha en obalans mellan självkontroll och autonomi som orsakade interpersonella problem: det finns lägen när man måste stå upp för sig själv och lägen när man måste kunna lägga band på sig, men när den balansen saknades hos pojkarna var det förknippat med interpersonella problem. För flickornas del var interpersonella problem istället kopplat till brist på självkärlek. Gemensamt för både pojkar och flickor var att depression var förknippat med interpersonella problem, men de yttrade sig inte på samma sätt: för pojkarna handlade det främst om att bli socialt undvikande, men de kunde även uppvisa ett påträngande beteende. Det är något som jag tror att man lätt missar inom både skola och psykiatri, eftersom man inte tänker sig att en depression kan utlösa den här typen av beteende. För flickor var depression förknippat med att vara lättutnyttjad och överdrivet omhändertagande, med andra ord ett helt annat beteende än pojkarna. Slutligen visade den fjärde studien (om föräldrarelationer och hur det kan relateras till ungdomars interpersonella problem) på tydliga könsskillnader: pappornas beteende var i högre grad relaterat till pojkars interpersonella problem, medan mammornas beteende i högre grad var relaterat till flickornas. En varm pappa skulle kunna betraktas som en skyddsfaktor för interpersonella problem för pojkar, medan en avvisande eller överbeskyddande pappa (i det avseendet att man låter sin oro gå före barnets behov, till exempel genom att sätta extremt strikta regler) kan ses som en riskfaktor. Detsamma gäller för flickor i relationen till mamman. Det betyder inte att mammor inte är viktiga för pojkar eller vice versa, men just i tonårstiden slår den här könsaspekten igenom ganska tydligt, inte minst eftersom det sker en identifikation med föräldern av samma kön.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Ja, att det framkom så tydliga könsskillnader i en del av studierna.

Vem har nytta av dina resultat?

– Lärare, kuratorer, psykologer och föräldrar – för den här typen av ungdomar finns överallt. Det är viktigt att känna till att självbilden har stor betydelse för ungdomars interpersonella problem: jag tror att det kan vara särskilt värdefullt för lärare att veta att ungdomar som beter sig på ett visst sätt utåt, ofta gör det på grund av problem med som de bär inom sig. Det är lätt att missta sig och tro att en del ungdomar (särskilt de som har ett dominant beteende) har en god självkänsla, när det kan vara precis tvärtom.
– Jag tror att det är få föräldrar som tänker på att överbeskyddande drag faktiskt kan ge negativa effekter av det här slaget. Många tänker nog att det är ett uttryck för kärlek, men drar man det till extremer så kan det i det här avseendet få tråkiga konsekvenser.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Om man arbetar med ungdomar som på ett eller annat sätt har problem med sina sociala relationer eller uppvisar för mycket av ett oönskat beteende, så kan det som lärare vara lättare att orka med om man förstår att det här bottnar i att de inte mår bra på något sätt. Ungdomar med ett utagerande sätt kan vara jätteprovocerande, därför tror jag att det kan vara bra att få en inblick i de bakomliggande psykologiska mekanismerna till varför vi beter oss på ett visst sätt. Sen ligger det förstås alltid mycket mer bakom ett beteende än bara det här, men om man som lärare vill att det man säger och gör ska tas emot på ett bra sätt så krävs en fungerande social relation med eleverna. Kommer man på kant med varandra redan från början så kommer det att påverka vilket resultat man har möjlighet att nå som lärare, så det är viktigt att lärare och elev får ett förtroende för varandra redan från början.

Hedda Lovén