Inte mycket plats för kufar i det livslånga lärandet

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Intresset uppstod när jag gick personalvetarprogrammet och kom i kontakt med ett antal begrepp som jag aldrig riktigt förstod, men som var positivt laddade (till exempel livslångt lärande eller lärande organisation). Efter utbildningen var jag under en tid knuten till olika projekt där jag arbetade med att coacha arbetslösa, och även där återkom begreppet livslångt lärande – fast inte under lika positiva former. Jag märkte att många upplevde begreppet som ganska flummigt, en del kände rent av att det var något de blev påprackade, inte minst när det innebar att andra skulle bestämma hur de skulle leva sina liv. Det fanns ett motstånd till lärande hos de här personerna som väckte mitt intresse. Det förvånade mig, att en term kunde vara så positivt laddat i litteraturen och utbildningen och samtidigt vara så negativt laddat hos människor ute i verkligheten.

Vad handlar avhandlingen om?

– Den handlar om vad man lägger in för innehåll i begreppet livslångt lärande. I avhandlingen analyserar jag olika typer av policytexter: politiska (från riksdag och regering) men även texter från arbetsliv, fackliga organisationer och utbildningsanordnare i Sverige, Australien och USA. Vad skriver man om när man skriver om livslångt lärande, vilka värderingar går att uttyda och finns det några likheter eller skillnader mellan länderna?

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Ett starkt tema i policytexterna är individen – the lifelong learner. I talet om livslångt lärande finns givetvis ekonomiska frågor inbakade: man lägger mycket ansvar och förhoppningar på individen, som ses som en viktig marknadskraft för att öka tillväxten och stärka landets konkurrenskraft. Den önskvärda individ som målas fram i de här dokumenten är en person som hela tiden är ”på”, aktiv, ser om sitt eget hus och nästan driver sig själv som ett företag. Den typen av retorik är väldigt tydlig i alla tre länderna. Tittar man på supranationell nivå (OECD, UNESCO och EU) så talas det i samma termer.
– Avhandlingen visar att det finns en del skillnader mellan länderna när det gäller synen på livslångt lärande, medan likheterna var större om man valde att titta på ett specifikt sammanhang, till exempel hur skola och arbetsliv såg på livslångt lärande. Delar man upp begreppet i mindre delar (livs-långt-lärande) och tittar på hur varje land ser på varje beståndsdel, så blir resultatet lite annorlunda. Vad gäller livet, så visade svenska policytexter att livslångt lärande ska genomsyra allt vad en människa gör och är, medan man i USA och Australien fokuserar på arbetslivet i större utsträckning – det är i hög grad kopplat till den ekonomiska agendan. Tittar man på ordet långt så ser man livslångt lärande som något som sker från vaggan till graven i Sverige, men i de andra två länderna (mest extremt blir det i USA) handlar det istället om vuxna, man lägger till och med ner avsevärd kraft på att definiera vem som anses vara vuxen i det här avseendet. Ofta handlar det om marginaliserade grupper av olika slag, som inte uppfattas klara av det här på egen hand och som därför blir föremål för olika insatser. Även i Australien ligger fokus på vuxna, men kunde till skillnad från USA omfatta vuxna även utanför utbildnings- och arbetslivssammanhang. När det sedan kommer till lärande, så fokuserar man i Sverige på alla typer av lärande, oavsett om det är för sin egen skull (den inre bildningstanken) eller om det handlar om kurser på studieförbund och universitet. Både det formella och det informella lärandet omfattas således. I USA handlar lärande om en viss typ av utbildning eller satsning, vilket även var fallet i Australien.
– Avhandlingen visar övergripande att vårt sätt att förstå vår samtid kommer till uttryck i olika policytexter om livslångt lärande (därav titeln ”Stories of the present”). Det intressanta är att vi bokstavligen talat har blivit ett kunskapssamhälle: vi kan inte se oss själva som människor utan att prata om kunskap och utbildning. Men genom konstruktionen av den önskvärde individen så konstrueras också den icke önskvärde individen, som diskvalificeras som medborgare från vårt kunskapssamhälle. Vissa människor passar helt enkelt inte in i det samhälle vi vill ha, och då måste man få dem att göra det genom olika typer av satsningar som leder till att de ändrar sina värderingar och blir den önskvärde medborgaren. I avhandlingen leker jag med tanken att livslångt lärande kan ses som något slags viagra som ska skapa potenta medborgare: du har doktorer på statlig nivå som vet hur den friske medborgaren ska vara och som skriver ut recept för att kurera de som faller utanför normen, du har sjuksköterskor som ska behandla nära inpå (lärare, HR-personal etc) genom att skapa olika typer av åtgärder, och så har du patienten, som ska förhålla sig till allt detta. Det är förstås en provocerande bild, men jag vill utmana våra föreställningar kring det här. Konsekvensen av den här retoriken är trots allt ett ganska hårt samhälle, där det finns lite plats för kufar. Alla samhällen har sina ideal, normer och värderingar, och man har även sina tekniker för att få människor att anpassa sig efter dessa. De här teknikerna kan vara ganska styrande – du får helt enkelt inte ett jobb idag om du inte är på ett visst sätt. Så även om man vill väl genom den här policyskrivningen (syftet är ofta att komma bort från marginaliseringar) så skapas marginaliseringar ironiskt nog just genom den här retoriken.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Att den här synen på livslångt lärande och den individ som målas fram är så stark. Att den på ytan är så självklar och att de här tre länderna verkar skriva om samma sak, men tittar man lite närmre så ser man nationella och organisatoriska skillnader. Jag förvånades också över hur enormt stark den ekonomiska nyliberala agendan är, där individen ges ett så stort ansvar.

Vem har nytta av dina resultat?

– Forskarvärlden, alla som kommer i kontakt med det här begreppet – om man tillåter sig att bli lite överraskad och provocerad. Jag hoppas också att policymakare kan utmanas i sitt sätt att tänka och skriva om det. Jag tycker överhuvudtaget att det är väldigt intressant att vi omger oss med en mängd värdeladdade begrepp som vi dagligen slänger ur oss på ett ganska självklart sätt – utan att fundera närmre på vad de står för. Men de här begreppen säger faktiskt något både om vår samtid och om vår visualiserade framtid.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Jag tycker att det är viktigt att skapa en medvetenhet om den här typen av retorik och det stora fokus som finns på att skapa den önskvärda individen. Genom att veta vad vi vill, vet vi också vad vi inte vill, och det får konsekvenser för dem som inte passar in i vår bild av det framtida samhället. Finns det till exempel möjligheter att arbeta med de som har det svårt i skolan, som riskerar att bli marginaliserade, utan att samtidigt trycka till dem och få dem att känna att de är fel? Det tycker jag är en diskussion som måste pågå i skolan. Jag tycker också att man ska ifrågasätta begreppens innebörd i större utsträckning än vad man gör idag: vilken innebörd ser du – och vilken innebörd ges av omvärlden? Vi kan nämligen ladda om de här begreppen om vi vill – ingenting är ju slaget i sten – så visst finns det möjlighet till förändring.

Hedda Lovén