Stolthet och styrka hos lärare som aktionslär

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Det var när jag arbetade med en grupp skolledare i Tromsö/Finnmark som jag först uppmärksammade aktionslärandet, som är ett systematiskt sätt för lärare att utveckla sin egen praktik. De här skolledarna berättade om sin erfarenhet av aktionslärande och det märktes att de hade lärt sig mycket och var tagna av upplevelsen. Jag insåg att det fanns något i deras berättelser som jag inte kunde förstå i det ögonblicket, så jag bestämde mig för att studera det här närmre för att ta reda på vad det var som gjorde att de här skolledarna hade blivit så engagerade. Jag har själv varit verksam som lärare och skolledare i över 20 år, men sökte mig då till universitetet i Tromsø för att fördjupa mig i aktionslärande. För några år sedan fick jag en förfrågan från några svenska kommuner om att hålla fortbildning i aktionslärande, vilket är anledningen till att min avhandling handlar om hur en grupp svenska lärare använder sig av aktionslärande.

Vad handlar avhandlingen om?

– I avhandlingen beskriver jag vad aktionslärandet innebär och hur det utförs av lärarna, men även vilken betydelse det kan få för yrket. Aktionslärande går alltid ut på att läraren ställer en huvudfråga som grundas på den egna praktiken, nämligen vad man kan göra för att förändra undervisningen i sitt eget klassrum inom ett bestämt ämne. Därefter går man igenom en förändringscykel: först planerar man, därefter genomförs förändringen (då man hela tiden samlar in data om hur det går) och slutligen reflekterar man kring resultatet. En viktig del av arbetet är att kritiskt fråga sig själv varför man gör som man gör i undervisningen: det handlar inte bara om att anta en ny rutin utan även om att hitta orsaken till det tidigare beteendet.
– De 24 lärare som ingick i min studie träffades under hela processen i grupper där de fick möjlighet att diskutera sina erfarenheter. Varje grupp hade en gruppledare som rapporterade till mig och det fanns dessutom en utsedd kommunansvarig som kunde bistå lärarna i arbetet. De här diskussionsgrupperna har visat sig vara avgörande i aktionslärandet: eftersom processen är ganska krävande krävs stöd och dialog med andra i samma situation. För att detta ska vara möjligt måste nästan lärarna få åtminstone 25 % nedsatt undervisningstid under projektets gång.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

-Avhandlingen visar att när lärarna får arbeta med sin egen undervisning, ges handledning från universitetet och får möjlighet att utveckla sina tankar, så ger det dem lärarkraft – en stolthet och styrka som de själva beskriver som ”rak lärarrygg”. Det kunde ta sig uttryck på tre olika sätt: lärarna fick en innovationskraft, som medförde att de blev väldigt upptagna av att förändra sin undervisning, de fick en spridningskraft, som innebar att de ville förmedla arbetssättet till andra människor och slutligen fick de en argumentationskraft, vilket innebar att de lärde sig försvara och formulera sina idéer eftersom de fick så många frågor om aktionslärande.
– I studien beskriver jag aktionslärandet som en magisk källa, eftersom både skolledare och lärare som har arbetat med det här har uppvisat ett alldeles otroligt engagemang. Det var nästan som om något förlöstes hos de här lärarna, samtidigt så undrade jag förstås var det här engagemanget kom ifrån och varför det inte alltid fanns där. Jag tror att det som bidrar till att lyfta lärarnas engagemang till den här nivån är det kognitiva och emotionella spelet i gruppen. Att få möta andra och diskutera sina erfarenheter, att få stöd, teori, ett språk, en möjlighet att ställa kritiska frågor – det är något som många lärare verkar sakna i sin vardag. I en studie från Arbetslivsinstitutet i Malmö sägs följande om lärares arbetsbelastning:

Att ”undervisningen” blir allt oviktigare och allt kring det som räknas. Man håller på att skala bort det kreativa som ett lärarjobb innebar tidigare. (…) Den minskade egenkontrollen bestod av upplevelsen av att ha för lite inflytande över arbetstakt, arbetsuppgifter och uppläggning av det egna arbetet.

Upplever man vardagen så, blir det förstås en avsevärd skillnad om man själv får definiera arbetsfrågan, styra arbetet och samtidigt få stöd från andra i samma situation. Lärarna i studien fick helt enkelt sin pedagogiska röst tillbaka genom aktionslärandet.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Att aktionslärandet hade varit viktigare för lärarna än vad jag hade förstått under forskningens gång. Ett år efter att projektet var avslutat följde jag upp lärarna, och då berättade en av dem att studien hade gett henne ny legitimitet på arbetsplatsen, men också att hon först i efterhand hade insett vilka stora steg hon faktiskt hade tagit. Dessa erfarna lärare hade genom aktionslärandet fått nya redskap som gjorde att de fick syn på sina egna erfarenheter, men de hade också fått större fokus på eleven: ett led i aktionslärandet var att systematiskt hämta in dokumentation om eleven, till exempel genom att de fick skriva en logg. Därmed fick läraren en helt ny bild av hur och om eleven uppfyllde målen och kunde anpassa undervisningen utifrån det. Reflektionsloggen blev ett viktigt redskap för lärarna, vilket var både överraskande och roligt att höra ett år efter att projektet var slut.

Vem har nytta av dina resultat?

– Lärare, lärarutbildare, skolforskare och skolledare.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Det vore förstås roligt om resultaten bidrog till att lärare fick bättre möjligheter att utveckla sin kompetens. Ska skolan utvecklas måste det ske via lärarna, just därför är det viktigt att man sätter in mer tid och resurser på att lärarna får utveckla sin egen praktik, istället för att andra ska tala om för lärare hur de ska tänka.

Hedda Lovén