Tungt ansvar för föräldrar till barn med NPF-diagnos

Föräldrar till barn med adhd- och autismdiagnoser bär ett tungt ansvar för sina barns skolgång. Barn med resursstarka föräldrar har störst chans att få det stöd de behöver, konstaterar Emma Laurin.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Innan jag började forska arbetade jag inom FoU-enheten vid Stockholms stads utbildningsförvaltning där jag utredde varför elevantalet ökat inom de fristående resursskolorna. I det arbetet kom jag i kontakt med föräldrar till barn med neuropsykiatriska diagnoser (NPF). Något jag slogs av var hur stort ansvar föräldrar tar för att hitta en plats för sina barn i skolsystemet. Men framför allt insåg jag att det saknas kunskap om den här elevgruppen, deras föräldrar och deras relation till skolan.

Vad handlar avhandlingen om?

– Det övergripande syftet med studien är att öka förståelsen för mammors och skolors sociala användningar av adhd- och autismdiagnoser i skolan. Jag har undersökt vad diagnoserna betyder och hur de används i skolan. Varför jag fokuserat på mammor beror på att tidigare studier visat att mödrar ofta bär huvudansvaret för skolgången för barn NPF-diagnoser. Frågor jag undersökt är bland andra vilken betydelse sociala, ekonomiska och kulturella tillgångar har för hur föräldrar hanterar sina barns väg genom skolan. Totalt har 35 mammor och tre pappor till barn med adhd- eller autismdiagnoser fått berätta om deras barns skolgång. Vidare har 14 rektorer vid både grundskola och fristående resursskolor intervjuats om hur skolan arbetar och organiserar sin verksamhet kring den här elevgruppen.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att föräldrar till barn med adhd- och autismdiagnoser tvingas bära ett tungt individuellt ansvar för barnens skolgång. Skolan är ett svårnavigerat område, det är stor skillnad på hur mycket resurser olika skolor har för den här elevgruppen. Ändå erbjuds föräldrar till barn med de här diagnoserna sällan vägledning. Gemensamt för föräldrarna i studien var att skolan levererade mindre stöd till barnen än vad föräldrarna väntat sig.

– Diagnoser har i regel betydelse för att förbättra barnens skolgång. Men mina resultat visar att en diagnos inte är en garanti för att barnet ska få det stöd som behövs. Föräldrars egna sociala, ekonomiska och kulturella kapital spelar stor roll för barnens väg genom skolan. Barn med föräldrar som har tid, resurser, rätt kontakter och förmåga att förklara barnens diagnos och behov har större chans att få rätt stöd. Konsekvenserna av detta är att både klass- och könsmönster stramas åt.

– Rektorerna kämpar också för att stödja den här elevgruppen och resultaten visar att det är stora skillnaderna mellan skolors resurser. Vid intervjuerna med rektorerna framkom också en motsättning mellan å ena sidan strävan att slå vakt om skolans position på skolmarknaden, å andra sidan satsa på elever med särskilda behov.

Vad överraskade dig?

– Avhandlingen belyser även hur institutionella och pedagogiska former för elever med adhd- och autismdiagnoser utvecklats i grundskolan i Stockholm från 60-talen och framåt. Jag överraskades av hur otroligt skiftande och föränderligt det här området har varit och fortfarande är.

Vem har nytta av dina resultat?

– Allt från politiker, myndigheter, skolledare, lärare till föräldrar och forskare.

Susanne Sawander