Tingen bestämmer vardagen

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har själv starka minnen av min egen förskolas rum och material. Mina förskollärare har jag dimmiga minnen av. Tingen, däremot, minns jag tydligt. Ändå är det framför allt de mellanmänskliga relationerna som uppmärksammas när barns subjektskapande processer förstås och forskas om. Jag fann det problematiskt att så lite uppmärksamhet riktades mot relationer mellan barn och ting eftersom de tycks mig vara så viktiga, lustfyllda, spännande och ibland svåra för barn. I mötet med posthumanistiska teorier kom detta intresse att fördjupas ytterligare.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om hur man kan förstå relationen mellan människa och ickemänniska. Närmare bestämt, om hur man teoretiskt kan förstå den roll som ickemänsklig materialitet spelar för barns subjektskapande processer i pedagogiska praktiker. Pedagogiska praktiker är fulla av ickemänniskor. En utgångspunkt för avhandlingen är att dessa är med och bestämmer vem vi kan bli i en viss situation. De kommer med erbjudanden och ställer upp villkor. De är med och skapar de villkor under vilka barn förstår sig själva och förstås av andra som kompetenta, busiga, sociala, blyga, samarbetande, koncentrerade, avvikande och problematiska. För att undersöka detta, och för att lyfta fram den ickemänskliga materialiteten, utforskar jag i avhandlingen ett posthumanistiskt, relationellt materialistiskt perspektiv.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Jag har blivit starkt medveten om att det inte räcker att utgå från att material och miljö är viktiga aspekter inom pedagogiska praktiker. Vill man förstå den roll som ickemänsklig materialitet spelar i pedagogiska praktiker måste man först problematisera eller dekonstruera de sätt på vilka relationer mellan människor och ickemänniskor vanligtvis förstås, där människan förstås som den enda egentliga eller självklara och mest centrala aktören.

Vad överraskade dig?

– När jag nu går in på en förskola ser jag en praktik där en mängd heterogena aktörer, varav barn och pedagoger bara är en del, är med och påverkar och bestämmer. Mitt seende har förskjutits. Sådant som förut förpassades till periferin kan jag nu förstå som viktiga och centrala aktörer.

 Vem har nytta av dina resultat?

– Förhoppningsvis pedagoger som kanske genom min avhandling kan få verktyg för att se pedagogiska praktiker som samarbeten där människor bara är några deltagare bland andra i görandet av praktiken. Det gör det möjligt att mer tydligt och medvetet reflektera över de olika medhjälpare och maktfaktorer som är med och skapar olika pedagogiska praktiker och som är med och konstituerar barns subjektskapande processer.

Gunilla Nordin