Teoretiska kunskaper övervärderade i språkundervisningen

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag har undervisat i tyska i tjugo år på universitetet och sett hur svårt en del studenter har med grammatik. Sedan hörde jag talas om en matematikdidaktisk undersökning som visade att många elever som hade svårt för matematik inte hade förstått grundläggande begrepp som tal och mängd. Det fick mig att fundera över om det möjligen kunde vara likadant med språk – om förståelsen av grundläggande begrepp som exempelvis sats och kasus var en nödvändig bas.

Vad handlar avhandlingen om?

– Huvudfrågan är om det finns en korrelation mellan studenternas uppfattning av begreppet bisats och deras förmåga att producera bisatser. Tolv studenter som läste tyska på A-nivå fick utföra ett test jag satt samman och som gick ut på att översätta meningar och beskriva hur de tänkte. De fick även rätta fel i en text samt beskriva grammatiska skillnader utifrån en text på både svenska och tyska. I studien ingick också intervjuer med studenterna där de bland annat skulle beskriva vad en bisats är. Tre av studenterna träffade jag även ett år senare för att följa upp hur deras begreppsförståelse och språkfärdighet hade utvecklats.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

– Att det inte finns något samband mellan förmågan att beskriva kännetecken för en bisats och förmågan att producera en bisats. På frågan vad en bisats är hade många studenter stora svårigheter att över huvud taget säga någonting. Svaren var ofta luddiga, verkade påhittade för stunden och i flera fall helt fel. Däremot hade få av studenterna några problem att producera en korrekt bisats. En slutsats är därmed att man inte behöver arbeta så mycket med grammatikregler när man ska lära sig tyska, det är bättre att få in mycket språk. Men det gäller just detta grammatiska fenomen. Min hypotes är att begrepp som exempelvis kasus kräver en mer medveten kunskap.

– En annan slutsats är att när studenter beskriver en bisats utifrån en text gick de ofta på visuella drag och pekade exempelvis på vissa konjunktioner och att verbet står sist. Men när studenterna fick frågan vad som kännetecknar en bisats utan att ha en text att hänvisa till nämnde de aldrig detta utan tog upp helt andra saker, de jämförde exempelvis med en huvudsats. Ett annat, lite intressant resultat är att det som studenterna sa om bisatser egentligen bara passar på relativsatser. Det verkar alltså vara den typiska bisatsen. Samtidigt var det just med relativsatser studenterna hade svårigheter med produktionen.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Ja, att det inte fanns någon korrelation mellan studenternas uppfattning av begreppet bisats och deras förmåga att producera dem. Jag hade nog förväntat mig att det skulle krävas lite mer koll på vad bisats är rent grammatiskt för att kunna producera dem. Min tilltro till nyttan av explicit grammatikundervisning och explicita kunskaper för språkutvecklingen har minskat rätt mycket. Även när man lär sig ett främmande språk i till exempel skolan kan man till viss del göra det på ett omedvetet sätt.

Vem har nytta av dina resultat?

– Alla språklärare, även de som undervisar svenska. I slutet av min avhandling diskuterar jag några didaktiska slutsatser av resultatet och ger exempel på hur man kan lägga upp sin undervisning. Jag tror att man bör börja med att lära sig hela fraser. Nästa steg blir att titta på dessa fraser för att hitta regelbundenheter i hur de är uppbyggda. På så sätt kommer eleverna själva fram till grammatikreglerna som då kommer in helt naturligt i undervisningen. Jag hoppas också att läromedelsförfattare kan ha nytta av mina resultat.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Förhoppningsvis kan de bidra till att man börjar arbeta på ett annat sätt i språkundervisningen.