Sveriges historia genom läroböckerna

Historieläroboksgenren är sig ganska lik mellan år 1870 och år 2000, bortsett från ett avbrott på 1950-talet då folkets historia är i fokus i stället för nationens. Det visar Jörgen Gustafssons avhandling.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är historiker i grunden. Vi var en grupp forskare som sökte pengar tillsammans för att forska om hur historia har använts i samhället och hur det har fungerat som ett maktmedel. När vi blev beviljade pengar hamnade skolområdet på mig.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om vilken bild av svensk historia som har förts ut i den obligatoriska skolan genom historieläroböcker, och hur det har förändrats under perioden 1870 till 2000. Läroböcker är ett bra källmaterial för att göra en jämförelse under en så lång period.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Ett tydligt resultat är att mycket är sig likt i historieböckerna under den undersökta perioden. Man kan se att det händer en del i början av perioden, runt åren 1870 till 1880 då den moderna berättelsen om nationalstaten sätter sig, men sedan fortsätter det på liknande sätt. Det kommer en tydlig period på 1950- och 60-talet där det största förändringsförsöket sker under hela den studerade perioden, då nationalstaten blir mindre framhävd och det istället är Norden som är berättelsens hemmaplan och hela världen den yttre gränsen. De mest annorlunda och nydanande böckerna kommer under den perioden. Sedan återgår genren sakta men säkert till det som var rådande innan. År 2000 är historieskildringen ganska lik den som var 1920, med tillägg att kvinnorna får ett större utrymme från och med 1990-talet. Men det är inget som förändrar grundberättelsen – det är bara ett tillägg med mer av Heliga Birgitta och Drottning Kristina, det är inte en perspektivförskjutning.

– Under 1950- och 60-talet är det inte som tidigare en sammanhållen historieframställning. Man bakar istället in historieämnet i andra ämnen som samhällsvetenskap och naturvetenskap. Läromedel i historia blir inte en berättelse i sig, de blir snarare en del av en större berättelse. Under 1950- och 60-talet har man minst fokus på personhistorieskrivning. Det är den period som har minst kungar och krig – perioden präglas snarare av en ambition att skriva folkets historia. Det är inte statens eller nationens historia som är i fokus. Det är det som egentligen avviker mest under den studerade perioden och det kan vara intressant att fundera på vad det beror på. Jag tror det handlar om att det moderna demokratiska genombrottet kommer till skolan. En folkrörelsebildning har etablerat sig och tar sig in i skolvärlden med sina ambitioner om vad det är för berättelse som ska framföras. Det sker samtidigt som man sjösätter den nya grundskolan och avvecklar det gamla skolsystemet – enhetsskolan skapas och det sker en radikal organisatorisk förändring med en känsla av nystart.

– Ett annat resultat är att genren är stabil både när det gäller vilken berättelse som framförs men också av vem. Det är tydligt att både titlar och författare är stabila och ges ut över en lång tid.

Vad överraskade dig?

– Det överraskade mig att det är en så trög genre – jag hade kanske trott att de korta politiska och ideologiska diskurssvängningarna skulle ha fått större genomslag i historieläroböckerna. Det var också överraskande att det var så mycket likheter i böckerna i slutet av seklet och i början. Jag hade trott att det skulle vara mer av en progression i historieframställningen efter 50-talets förändringar – men det sker på många sätt en återgång efter den perioden och det var förvånande.

Vem har nytta av dina resultat?

– Skolan ligger närmst till hands. Men även de som är intresserade av hur historiens roll i samhället har sett ut och förändrats, eller av historiens roll i nationsbygget. På 1990-talet påbörjas debatten om EU i Sverige, det kalla kriget var slut och man sökte en ny plats för nationen i världen. Det leder till en återgång till en mer traditionell berättelse i historieböckerna. Man söker sig inte framåt utan bakåt till något välkänt.

Åsa Lasson