Svårt att inkludera ungdomar i beslutsfattande 

Även om ungdomar bjuds in att delta i beslutsfattandeprocesser i kommunala medborgardialoger, så blir deras deltagarroll och makt begränsad och styrd. Makten ligger kvar hos beslutsfattarna, konstaterar Simon Magnusson i sin avhandling. 

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag är intresserad av politik och av generella interaktionella villkor för inkludering. Att studera inkludering i politiskt beslutsfattande passade därför bra. I det här fallet handlar det om ungdomar, vilket gör det ännu mer intressant när det gäller inkludering.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om medborgardialoger där unga blir inbjudna att vara med och forma framtiden. Jag har undersökt den sociala inkluderingen i beslutsfattandeprocesser i olika initiativ där kommuner bjuder in ungdomar, där de hävdar att ungdomarna har makt att påverka. Jag har följt olika kommuner i ett längre projekt, i några korta workshops, samt i ett ettårigt projekt där ungdomarna fick vara med och formulera hur framtiden ska vara i deras kommun. I det längre projektet var ungdomarna 14–15 år och gick på högstadiet, och i det kortare projektet var de 18 år och gick på gymnasiet.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att det är svårt att få till en inkludering i de här sammanhangen, där känslan av makt inte förtas. Man ger ungdomarna en roll där de beskrivs som väldigt viktiga, men när det kommer till kritan så blir deras deltagarroll väldigt begränsad och styrd genom politikernas inkluderande handlingar. Det är kanske ofrånkomligt eftersom det är beslutsfattarna som har makten, och även om man hävdar att ungdomarna får vara med och besluta så har de egentligen inte den makten. Man inkluderar ungdomarna genom att hävda motsatsen, men det förändrar inte spelplanen.

– Det går säkert att arrangera det här på andra sätt. En av mina delstudier handlar om en workshop där ungdomar jobbar tillsammans utan vuxna. Då uppstår ett slags gemensamt beslutsfattande, där allas status som jämlikar tas i beaktan. Rent interaktionellt kan gemensamt beslutsfattande åstadkommas i kamratinteraktionen men jag kan inte uttala mig om det är en bättre form för inkludering rent generellt, det får andra avgöra.

Vad överraskade dig?

– Att ungdomarna, i de vuxnas instruktioner för hur de skulle delta, sågs dels som ungdomar med tillgång till en ungdomsvärld som de delade med sig av till politikerna, dels som framtidens beslutsfattare. Så deras identiteter var både i nuet och i framtiden, det tyckte jag var intressant. Detta gjorde det dock svårt för ungdomarna att anpassa sina diskussionsbidrag, då deras identitet och deltagarroll var både reell och hypotetisk. Det handlade också mycket om ångest och framtidsoro, och att ungdomarna förväntades må dåligt. Så framtiden blev inte en projektionsyta för drömmar och förhoppningar, ungdomarnas deltagande handlade snarare om att dela med sig av erfarenhet av oro och ångest. Det hade jag inte förväntat mig.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag tror att avhandlingen kan vara till nytta för lärare. Frågor om hur man fostrar morgondagens medborgare och vilka processer som inbegrips i att bli en medborgare som tror på, och kan åstadkomma förändring, är väldigt centrala frågor i all utbildning. Resultaten är också intressanta för praktiker som jobbar med ungdomsinflytande i kommuner. Det finns också ett analytiskt och teoretiskt bidrag till interaktionsforskningen.

Åsa Lasson