Svag koppling mellan lärares bedömning av elevtexter och undervisning

Lärare i svenska tycks ha en stor vana att diskutera kvaliteter i gymnasieelevers texter men har svårt att använda bedömningar för att utveckla undervisningen. Lärare kan därför behöva utveckla mer kunskaper om hur bedömningar kan forma undervisningen, menar forskaren Per Blomqvist.

Varför blev du intresserad av ämnet?

– Jag har i många år arbetat som gymnasielärare i svenska och ett återkommande diskussionsämne var hur bedömningar kunde användas för att utveckla undervisningen. Jag har även deltagit i olika kompetensutvecklingsprojekt som handlat om just bedömningsfrågor.

Vad handlar avhandlingen om?

– Om lärares normer, beslut och samstämmighet i samtal om bedömning av gymnasieelevers skrivande. Avhandlingen bygger på samtal i fokusgrupper mellan svensklärare på tre gymnasieskolor och synliggör vad lärare uttrycker för normer och vilka beslut de fattar vid bedömning av elevers skrivande. Detta har undersökts i tre delstudier.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Att det finns en stor diskrepans mellan vilka normer lärare uttrycker i olika faser av en skrivbedömningsprocess. Detta får betydelse för vilka beslut de fattar. Mer specifikt innebär det att när lärarna exempelvis bedömer enskilda elevers texter tar de hänsyn till en rad olika textkvaliteter – allt från meningsuppbyggnad till underhållningsvärde och logik – men när de sedan diskuterar vad eleverna skulle behöva undervisning i för att utveckla sitt skrivande är samtalen med begränsade och förslagen är få. Då diskuteras i stort sett enbart att eleverna behöver lära sig strukturera text och använda källor. Det finns med andra ord ingen tydlig koppling mellan lärarnas bedömningar av kvaliteter i elevers texter och beslut om skrivundervisning. Det saknas även problematiserande resonemang om hur skrivundervisningen skulle kunna utformas i relation till de bedömningar som görs.

– Detta med avsaknad av problematiserande resonemang återkommer i lärarnas diskussioner om vilket betygsomdöme elevernas skrivande motsvarar. Som grupp uttrycker lärarna konsensus om de betyg som sätts men när lärarna enskilt får bedöma elevernas skrivande visar det sig att de inte är så överens som de ger uttryck för. Störst variation i bedömningen är det i den grupp som framstod som mest överens. De lärargrupper som lyckas problematisera bedömningarna och lyfta fram olika aspekter innan beslut fattas är i studien mer samstämmiga. Sambedömning handlar i mångt om att våga ställa svåra frågor, utmana tänkandet och belysa möjliga tolkningsaspekter.

– Å ena sidan tycks lärarna ha en stor vana att diskutera kvaliteter i elevers texter, å andra sidan tycks de mer ovana vid att använda bedömningar för att utveckla undervisningen. Detta kan förklaras av att svensklärare i större utsträckning ägnar sig åt att ge respons på elevers texter, ofta genom skriftliga kommentarer som belyser olika textkvaliteter, än att diskutera undervisning utifrån bedömningar. Precis här saknas en viktig länk. Ett flertal studier, både i Sverige och internationellt, visar att om lärares textrespons ska ha effekt på elevers skrivutveckling behöver responsen forma undervisningen och ge eleverna möjlighet att få öva det som bedömningar har synliggjort. I praktiken handlar det om att testa sig fram men framför allt att återkommande ställa sig frågan vad eleverna behöver undervisning i och agera utifrån det. Detta ställer höga didaktiska krav på lärarna.

Vad överraskade dig?

– Jag gick in i det här utan några direkta förväntningar. Men jag blev ändå överraskad över den betydande diskrepansen mellan olika led i svensklärarnas samtal om skrivbedömning.

Vem har nytta av dina resultat?

– Svensklärare framför allt, och andra ämnesgrupper som möts för att gemensamt bedöma elevers skrivande och utifrån det utvärdera och planera undervisningen. För att elever ska ges likvärdiga möjligheter att lära sig det som de ska bedömas på behöver lärare diskutera hur bedömning, undervisning och lärande kan hänga ihop.

Susanne Sawander