Hela grupper av elever riskerar social utslagning

Hur blev du intresserad av ämnet?

– Jag är yrkeslärare i botten och har alltid funderat över varför vissa grupper av elever, till exempel yrkeskillarna på bygg, hade så dåliga erfarenheter av skolan. De här eleverna kände aldrig att de hade lyckats något vidare – till skillnad från de elever som gick fyraårig teknisk linje, som upplevde att de hade haft en lyckad skolgång och såg ljust på framtiden. De elever jag hade på byggprogrammet blev snabbt duktiga, på mina lektioner klarade de av att utföra avancerade beräkningar, men samtidigt var de närmast allergiska mot termen matematik: istället pratade de om byggteknik, armeringsteknik och så vidare. När de sedan gick ner till matteläraren så var det mellanstadiets mattebok som gällde. Jag har länge funderat över vad skolan gör som får hela grupper att ha så olika erfarenheter av sin skoltid.

Vad handlar avhandlingen om?

– Avhandlingen behandlar två projekt: det första kallades KASPER (kommunanknuten specialpedagogisk utbildning, erfarenhet, reflektion) och fokuserade på hur specialpedagogisk utbildning skulle kunna utvecklas. De verksamma inom projektet arbetade bland annat med idéskisser för att öka dialogen mellan hemskola och kommun i utvecklingsarbetet. Det andra projektet hette GURU (gymnasieskolans möte med ungdomar som riskerar social utslagning) där skolpersonal och kommun skulle inventera och undersöka hur de såg på skolans sociala problem och utifrån det skissa på olika åtgärder för att motverka social utslagning. Jag har dels tittat på dokumentationen från de här projekten, men också diskuterat olika utsagor från de delaktiga, bland annat hur social problematik diskuteras och hur den kan motverkas. Slutligen har jag även synat arbetssättet (dokumentationsarbete) i sig.
-Ett fokus i avhandlingen har varit att undersöka om Habermas teori om det deliberativa samtalet (det vill säga ett samtal av överläggande art) kan bidra till att utveckla ett demokratiskt arbetssätt.

Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?

-I projekten har vi provat inslag av vad som kan benämnas som samtal av ”deliberativt” slag,
en teori om ”kommunikativt handlande” som jag idealt sett är positivt inställd till, och kommit fram till att det är väldigt svårt att prata i termer av deliberativa överläggningar i ett asymmetriskt samhälle. I samtalen har man till viss del bestämt inriktning redan från början – att man ska komma överens – och det kan vara svårt när man har olika sociala och ideologiska bakgrundshorizonter i en och samma verksamhet. Systemet och dess krav tuffar på i snabb takt, och det innebär att en del grupper aldrig får föra fram sina alternativa synpunkter därför att arbetet är så resultatinriktat. Det ser jag som ett demokratiskt problem. Idealt sett har jag inget emot Habermas deliberativa idéer, problemet är bara att samhället och skolan inte är den idealiska plats han förutsätter. Därför menar jag att det först måste finnas en perspektiviserande ansats när samtalen inleds. Istället för att fokusera på resultat och konsensus måste vi börja med att lyfta fram olika intressen och problembilder. Allt handlar om att säkra något slags kritiskt inslag i arbetsprocessen – INNAN man tutar och kör. Annars står man ju där och har lagt ner massor av tid och energi på något som man i slutändan kan konstatera var ”precis vad vi gjorde förra året”. Att istället fråga sig hur man kan dra nytta av tidigare erfarenheter skulle bespara många skolor onödigt merarbete, och dessutom medföra att man kom snäppet vidare i utvecklingsarbetet, istället för att stå och stampa på samma plats.
– Ett annat problem är att det idag finns en stark fokusering på barns brister i termer av något slags sjukdomstillstånd inom specialpedagogiken. Jag menar att fokus bör flyttas från individen och enskildheterna, till skola och samhällsförhållanden i stort. Att få personalen att sätta sig ner och fundera över verksamheten, som vi har gjort i de här två projekten, kan kanske leda till att man slipper sjukdomsförklara en massa ungar. Ur demokratisk synpunkt är det dessutom en nödvändighet: min erfarenhet är att det är hela grupper av elever som nu riskerar utslagning. Då måste skolan, om den verkligen har för avsikt att vara en skola för alla, fundera över sitt sätt att arbeta så att de här elevernas erfarenheter och kunskaper kan få växa: de behöver helt enkelt något slags erkännande i verksamheten. Det talas så mycket om särskilda elever, men jag undrar hur särskilda de är egentligen: kanske behöver de bara få komma samman utifrån sina erfarenheter.
– Många av verksamheterna i de här projekten slåss dessutom för sin överlevnad, de upplever av de befinner sig i en periferi där de försöker försvara de mest utsatta ungarna. Deras vardag är rätt tuff: skolan blir mer och mer marknadsorienterad, något som de här elevgrupperna kommer att förlora på i det långa loppet, samtidigt som solidaritet som allmän inriktning urholkas och försvinner till förmån för den enskildes konkurrensmöjligheter.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Hela min avhandling är ett uttryck för det! Jag har tagit en ny, mer kritiskt inställning till min tidigare inställning till Habermas teori. När så många IV-program slåss för sin överlevnad kan man inte begära att det ska bli ett fruktbart samtal när man ber dem gå in i det med någon sorts förståelseorientering i Habermas andra. Bara att behöva sätta sig ner i den här typen av förhandlingar tar ju udden av deras kämparglöd. Det är därför perspektiviseringen är så viktig: att säga till lärare som strategiskt tvingas bevaka sina verksamheter på liv och död att de måste vara förstående, det BLIR problematiskt! Det här är ju lärare som man skulle behöva stå bredvid i förhandlingarna och säga ”stå på er, slåss för ungarna, ge er inte in i den där diskussionen om knappa resurser”. Habermas idéer fångar helt enkelt inte klassperspektivet – hans kommunikationsidéer är förstås ideala att eftersträva, men de är svåra att motivera när vissa verksamheter nästan går under samtidigt som andra är ganska välmående.

Vem har nytta av dina resultat?

– Jag hoppas att det bidrar till att svagare elevgrupper inte slås ut, och att skolpersonal som tar del av resultaten får en tanke om den verksamhet de befinner sig i. Så mycket är avhängigt av de system och strukturer som omgärdar verksamheten, men det betyder inte att det är omöjligt att ändra riktning. En skola för alla FÅR inte innebära att vissa elevgrupper ska offras på grund av en politisk retorik. Man måste tillse att skolan är vettig även för de svagare grupperna. När vi ser en utveckling som idag, där både problem och framgång individualiseras, då är vi tillbaka i sjukdoms- och bristtänkandet. Målsättningar behöver vila på en öppen grund: alla ska ha möjlighet att få föra fram sin synpunkt.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Med eftertanke och kritisk blick så tror jag att vi kan skapa någonting gott utav det här, och i det arbetet tror jag att mina resultat kan vara till god hjälp. Resultaten bidrar med ett förhållningssätt som man kan göra pedagogik av, genom att dra nytta av sina erfarenheter och lära sig av hur andra har gjort.

Hedda Lovén